I söndags, den 13 November 2016, sprang jag mitt andra maraton utomlands längs den Franska rivieran. Det var en upplevelse jag sent ska glömma på alla plan! Så mycket vackert, så mycket smärta och så mycket löparglädje hann jag med under de 4,2 milen löpning. 

Det var tidig morgon, klockan ringde kl. 4.30 för att jag skulle göra mig i ordning för dagens äventyr innan hotellfrukosten öppnade kl. 05.00. Jag var inte ensam löpare som skulle delta i loppet som bodde på hotellet, däremot ensam svensk/utlänning. Efter frukosten var det dags att bege sig mot bussarna som skulle ta mig till startområdet eftersom det blivit flyttat pga säkerhetsskäl för tidigare attentat i Nice och Paris. Nu skulle vi starta på Arizena Stadium ca 1,7 mil bort. Det var kallt, extremt kallt att ta sig till bussen. Väl framme på startområdet fick jag dessutom vänta i 1h innan start, och frysa! Jag var redan då orolig för mina leder hade börjat värka, men nu kunde inget stoppa mig. Jag skulle springa, det med basta!

När starten väl gick 08.00 märkte jag väldigt fort att jag var kissnödig, så det första jag fick göra var att springa in i en buske och uträtta mina behov! Därefter var jag redo att påbörja min 4,2 mil långa löpning  från Nice till Cannes. Underbart!

Solen började gå upp och värmen började komma. Det blev snart helt perfekt löparväder och temperatur. Efter ca 6 km löpning började löpningen längs med kusten till Cannes. Jag njöt av varenda steg fram tills det att min höft började göra väldigt ont pga mina ledproblem och dåliga uppvärmning. Jag försökte dock bortse ifrån det och tänka på hur underbart det var att springa där längs med det blå havet. Vid 40 km var smärtan olidlig, men det kom en britt som sprang upp bredvid mig och peppade på. Vi sprang sides någon kilometer och peppade varandra. Sedan drog bet jag ihop den sista sträckan och tänkte; “Ju fortare jag kommer i mål desto fortare blir jag av med min plågade höft”. Sagt och gjort, jag ökade tempot. Sista 200m hade jag ingen känsel kvar men jag sprang i mål, 4h och 30 min.

Väl i mål hörde jag min kära fader på andra sidan staketet, jag var helt förstörd så jag reflekterade inte mer över det än att jag ville ta mig förbi alla bås/stopp och kunna lägga mig ned. Väl ute känner jag en puss i min nacke och armar runt min midja, jag blev superrädd inan jag förstod att det var min andra hälft, Tomas som hade fullt sjå att oroade sig över mitt mående. Han har aldrig sett mig så förstörd förut.

Jag är supernöjd med min prestation, dagarna innan hade jag haft väldigt ont i lederna på svensk mark. Så jag förstod nästan att loppet skulle sluta som det gjorde med smärta utav dess like. Idag däremot mår jag mycket bättre, men nu blir det vila ett bra tag framöver tills jag är helt återställd!