I lördags sprang jag “once-in-a-lifetime”-loppet Stockholm Tunnel Run och jag gjorde det tillsammans med en “gammal” nät-/fotovän vid namn Ulrika som startade i samma startgrupp som mig. Min ambition med loppet var nämligen att ta mig runt med ett leende på läpparna och bara njuta! Ta in uttryck, stanna och ta bilder, se och uppleva! Vilket jag också gjorde.

Det var fantastiskt mycket folk! I startfollan kryllade det av reflexvästar så jag var bara tvungen att ställa mig på kanten och ta en panoramabild med mobilen (som så många andra också gjorde). Det är ju svårt att fånga bild men ovan syns det ganska väl. ;)

Det roligaste med loppet var att de flesta tänkte som jag, att det skulle vara en kul grej. Det kanske hade viss inverkan att arrangörerna även gått ut med att det inte är något lopp att sätta PB på. Vilket medförde en härlig stämning bland löparna! Det hejades på varandra med hejarramsor m.m. vilket var fantastiskt kul! Mer sådant tycker jag!

Själva loppet var över förväntan bra. Det var sjukt häftigt med alla ljuseffekter, ljud, konst m.m. Jag stannade flera gånger för att ta bilder på spektaklet! Jag blev riktigt förvånad över hur fin konsten var som kommer att vara där “på riktigt” sedan också. Bland annat ett stort träd. Jag gillar att det tänks utanför boxen mer idag. Att kommunerna vågar ta ut konsten utanför trygga väggar i byggnader så att alla kan uppleva den i vardagen. För det är ju trots allt de små sakerna i vardagen som gör livet sådär härligt! :)

Jag höll mig i zon 2 (prattempo) hela vägen och hjälpte dessutom Ulrika till ett PB genom att peppa henne som bara den mot slutet. Vi gick i mål på tiden 1:02:14. Detta fantastiska lopp kommer jag sent glömma. :)

Sprang du också loppet? Vad tyckte du isf? Berätta gärna.