Iår ska jag springa Stockholm Marathon igen och jag har skrivit ett program till migsjälv. Så i tisdags tänkte jag ge mig ut på min inplanerade morgonjogg på 10 km i vanlig ordning. Kropp och knopp kändes pigg när jag klev ur sängen trots att det var lite motigt att gå upp av besvärliga skäl. Haha. Jag tänkte inte mer på det utan snörade på mig skorna, låste dörren och begav mig ut i den fina morgonsolen.

Jag hann inte ens ta 10 löpsteg innan jag kände att något inte var som det skulle i kroppen, men jag fortsatte ändå i tron om att det skulle ge med sig. Ni känner säkert igen den tankegången. Jag fortsatte att jogga på och kroppen kändes bara tyngre och tyngre, benen kändes som betongbitar och tillslut började pulsen skjuta upp i taket. Mitt joggtempo på 6:00-tempo kändes helt plötsligt som att jag sprang allt vad jag hade för kung och fosterland. Ett tempo som jag annars brukar vara lätt och rogivande som jag kan hålla i oändlighet, men inte idag. Så efter 800 meter stannade jag upp och ställde mig frågan; Vad är det jag håller på med? 

Väldigt fort insåg jag att det fanns ingen anledning till att fortsätta pressa kroppen ytterligare 9,2 km bara för att det står på schemat. För vad skulle det ge? Min kropp skrek efter något annat även om mitt huvud ville fortsätta. Visst, jag skulle kunna ha varit envis och fortsatt pressa mot min kropps signaler. För hur var det – No pain, no gain. Eller? Det är iaf ett ordspråk som används flitigt i träningsvärlden och dess hets. Själv går jag på filosofin att ALLTID träna med min kropp och aldrig emot, för i grund och botten är det trots allt en god hälsa jag vill ha och upprätthålla. Inget annat! Vilket är (tro det eller ej, även för mig) lätt att glömma ibland i all denna träningshets vi utsätts för idag i sociala medier. Då är det extra viktigt att ställa sig den där frågan; “Vad är det jag håller på med och vad är det jag egentligen vill?” för att aldrig glömma varför man utsätter sin kropp för det här och vad det är man egentligen vill. I mitt fall är det för att ha en frisk, symtomfri och pigg kropp.

Så jag beslutade mig för att vända om, gå hem och planera om dagen så att min kropp skulle få så mycket vila och återhämtning som möjligt denna dag. Morgonen därpå tog jag nya tag och vips var min kropp åter på banan igen. Morgonjoggen, i samma tempo, kändes lekande lätt, rofylld och full av energi. Benen var superlätta och jag flög fram.

Jag ångrar för allt i världen inte att jag avbröt passet trots att det kändes tungt. Jag älskar helt enkelt mig själv tillräckligt mycket för att lyssna på min kropp, gör du det med din? Våga vila! I det långa loppet tjänar du mest på det.