Det var länge sedan jag sprang ett riktigt långt och skönt långpass nu. Mycket pga vår (min och min sambos) semester då han inte ligger på samma nivå i löpningen som jag efter en omfattande knäskada. Därför har det istället blivit mycket cykel och intervallträning istället. Idag kände jag att det var dags att ge sig ut på en lugnt långpass då det var lagom varmt och solen sken. Dock slutade det inte som jag tänkt, istället för lågintesivpass bestod sista 20 minuterna av att springa för livet. BOKSTAVLIGEN!
Jag beslutade mig för att springa i skogen eftersom halvmaran i sälens fjäll närmar sig med stormsteg. Jag sprang i godan ro mitt i skogen och lyssnade på podcast (Snorsportspodden med Patrik Jarnstam). Efter 1h löpning ser jag ett blixtrande ljus framför mig i ett träd, tätt följt av ett fräsande läte i marken och en hög knall. Det var en åskblixt…. HELT OFÖRBERETT! Jag menar, det regnade inte ens och solen sken men med små moln på himlen. Jag som i vanliga fall är väldigt åskrädd får panik, vad som skulle vara ett lågintensivpass bytte snabbt form och blev nog en utav de mest hårda pass jag gjort detta år i löpväg.
I ren panik sprang jag så fort jag kunde hem, som tur var kunde jag ta en genväg som bara innefattade 20 min löpning till. Under de 20 minuterna hann jag tänka otroligt mycket. Framför allt att jag inte var redo att dö än..
Har du varit med om åska/blixt på nära håll? Hur reagerade du på detta? Tell me.
