Det mest omöjliga blir möjligt och en dröm blir en verklighet! Ironman Kalmar 2018 – I ett år har det varit mitt stora mål att genomföra och i all min träningen fram tills i lördags (18 Augusti 2018) har fokus legat på Ironman. Det känns nu så otroligt overkligt att ha gjort denna prestation att det är så svårt att ta in. Jag menar, för 10 år sedan vägde jag 140 kg, var sjukskriven, kunde knappt ta mig upp ur sängen pga smärtor och att ens kunna gå i trappor fanns inte på världskartan. NU 10 år senare har jag genomfört 6 maraton, cyklat till Paris 2 gånger och nu även genomfört en Ironman!

För den som vill läsa den korta varianten simmade jag 3860m, cyklade 180 km och sprang 42,2 km på tiden 15:13h.

Mitt mål med Ironman Kalmar 2018, fulldistans

Jag har absolut inga prestationsmål med detta lopp eller jaga några tider. Eftersom jag aldrig har gjort någon Ironman innan har jag heller inget att jämföra med. För mig har det alltid känts omöjligt att kunna genomföra en Ironman pga min reumatiska sjukdom som ger skov om jag överbelastar kroppen. Att träna inför en Ironman är tufft, det krävs många timmar i veckan och många långpass. Så mitt mål med denna Ironman var att kunna träna och genomföra loppet utan att sjukdomen skulle sätta stopp för det.

Mina förutsättningar

Jag har under 1 år tränat inför denna Ironman. Sedan Mars i år lät jag även en triathlon coach att ta hand om min träning och planera den, team KJ 226. KJ Danielsson är själv reumatiker och tävlar på elitnivå så det kändes tryggt att lägga ansvaret på honom.

I början på Juli cyklade jag även till Paris med Team Rynkeby God Morgon Värmland vilket har gett mig alla mil i benen som jag behöver och lite där till.

Raceplan

Ta det lugnt och orka hela vägen. Tiden är inte viktig.

Raceday

Det blev en tidig morgon. Jag ställde klockan på 04.00 då starten skulle gå 07.00. Behöver jag säga att det inte blev många timmars sömn? Supernervös åt jag frukost som bestod av köttfärssås och spagetti. När jag ska göra långlopp brukar jag alltid äta riktig mat 2-3h innan oavsett tid på dygnet för att vara säker på att jag får i mig energi. Resterande kommande timmar brukar mest bestå av bars, gels, bananer, cola, bullar och liknande. Jag bredde även 3 fullkornsfrallor med smör, ost och skinka att ha med mig under den 18 mil långa cyklingen.

Väl på plats vid starten såg jag till att fixa det sista i växlingsområdet. Jag pumpade cykeln, la i energi i ramväskan, prejade cykeltröjan med mackor och GT-tabletter och sedan var det dags att bege sig till kajen där starten gick.

30 minuter innan start krängde jag på mig min våtdräkt, åt en banan och kände mig ganska lugn. Det blåste ingenting mot vad det hade gjort dagen innan vilket gav mig en sådan lättnad. Om det är vågor blir jag annars sjösjuk och spyr. Det blev jag inte idag!

Starten gick kl. 07.00 och började med simning. Strålande sol och näst intill ingen vind. Simningen gick oförskämt bra, det var länge sedan jag hade en sådan bra känsla i simningen. Den flöt på i ett jämt tempo. Dock fick jag panik 2 gånger när jag simmade rakt in i maneter som hamnade i ansiktet. Jag avskyr maneter och är rädd för dem (även de ofarliga).

Efter att ha växlat till cykel var det dags att cyklat över till Öland. Det gick riktigt lätt fram till Öland, sedan började motvinden söder ut. Det hade börjat blåsa. Cyklingen gick därför ganska trögt även om det inte var motvind hela tiden. Och när jag väl hade kommit tillbaka till Kalmar kunde jag inte förstå hur jag skulle orka en mara efter cyklingen som det var 6 mil kvar på. “Det är omöjligt!” tänkte jag.

När jag väl skulle växla till löpning kände jag lite panik. “Hur ska detta gå? Jag är ju jättetrött!” Dock var jag inte slut muskulärt och när jag väl började springa kändes benen ganska lätta, de behövde helt enkelt bara lite ombyte i rörelsemönster. Perfekt! Första 2 milen sprang jag långsamt men säkert, sedan började jag bli rejält trött och det snurrade lite i huvudet. Dock kändes kroppen bra. Men jag kände att de var dags att börja ha gång-inslag. Så jag växlade mellan att springa 800m och gå 200m. Efter 30 km växlade jag mellan att springa 500m och gå 500m istället.

När det bara var 2 km kvar visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, så det blev någon blandning och jag sa för mig själv “Emma, nu är du inte bara en reumatiker utan också en Ironman!”

15:13h tog det mig att passera mållinjen och jag är så otroligt stolt och glad över min prestation!

Publiken i Kalmar är helt otrolig! Man har ju hört andra lopp uttryckt sig om att det blir en folkfest i stan men i Kalmar är det verkligen en folkfest! De 42,2 km kändes inte alls så långa som de vanligtvis brukar göra på en mara tack vare publiken!