Bristningar. Det är något som jag vet att många av er läsare är bekanta med och jag vet också att allt för många av er anser att dem är fula, avskyvärda m.m. och bör döljas. Jag tänker inte klandra er för jag hade precis samma tankegångar för ca 1,5 år sedan. När jag såg dem blev jag ledsen över att jag tillåtit mig att få dessa, varför gjorde jag inget tidigare så hade jag sluppit eländet? Även om jag var stolt över det jag åstadkommit så kunde det inte undgå att tränga sig in i mitt huvud.

Jag visste också att det inte fanns något att göra åt bristningarna, att jag var tvungen att leva med det livet ut. Det var då jag började fundera på allvar varför jag inte tyckte om mina bristningar. Ju mer jag funderade, desto mer absurt tyckte jag att det hela blev. Vem har bestämt att bristningar är fult egentligen? Varför är det fult? Omedvetet hjärntvättas vi av olika media med bilder på  “den perfekta kroppen” dag ut och dag in, så egentligen är det inte så konstigt att både jag och du känner/kände så.

Idag tycker jag inte illa om mina bristningar. Så sent som imorse sprnag jag utomhus i tights och sport-bh pga det sjukt varma soliga väder som moder natur har att erbjuda. Jag struntade helt enkelt i vad andra skulle tycka och tänka utan tänkte på mig själv och vad som var mest praktiskt för att jag inte skulle få värmeslag. Sså det finns helt enkelt ingen anledning till att tycka illa om dem. Jag tänkte berätta för dig varför! Mina bristningar är något som jag är stolt över, de påminner mig om hur jäkla fantastisk jag är som kämpat mig igenom den enorma resa jag gjort. Att gå från sjukskriven reumatiker på 65kg övervikt med 40-gradig feber, inflammationer i ledgångar och enorm smärta till att vara symtomfri, medicinfri, springa marathon och vara vältränad är så fantastiskt att det inte finns några ord till hur mycket.

INGEN kan ta det ifrån mig och det gör mig till en jäkla stark tiger!