En träningsdagbok på nätet
Följ MarathonEmmas vardag låt dig inspireras till att nå dina egna mål!Race rapport: Karlstad Triathlon 2015 – Sprint motion
Jag har under flera år intresserat mig av konditionsidrott i form av löp, sim och landsvägscykel. Redan förra året fanns tankarna på att delta i en triathlontävling men tyvärr räckte inte tiden till pga uppstarten av mitt företag. Det fick skjutas fram mot min vilja och iår, den 18 Juli gjorde jag det. Jag simmade 400 meter, cyklade 2 mil och sprang 5 km i min första triathlontävling, Karlstad triathlon med blandade känslor!
I detta inlägg delger jag er min fantastiska upplevelse från början till slut, enjoy!
I början av året var jag tveksam om jag skulle delta i ett triathlon, min kropp mådde inte så bra pga min sjukdom och jag fick hoppa över både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag låg i en svacka och bestämde mig därför för att ta en sak i taget – Jag började med att fokusera på Vätternrundan. I takt med att min kropp kändes bättre började hoppet om ett triathlon iår komma tillbaka, dock var jag lite skraj ändå. Jag hade ju aldrig genomfört ett och hade noll koll på hur jag skulle gå tillväga. Jag började prata med vänner om min idé, vänner som både deltagit och inte deltagit i en tävling. Alla var eniga, de tyckte att jag skulle ställa upp och peppade mig till att göra det. Så jag tog mitt beslut till fånga och anmälde mig till motionsklassen Sprint i Karlstad Triathlon den 18 Juli.
Efter Vätternrundan la jag därför om träningen. Från att näst intill enbart cyklat började jag även simma och springa, något jag var rädd för att min kropp skulle reagera negativt på i och med mina ledbesvär tidigare iår. Jag drog ned på både cyklingen och crossfiten och började istället springa och simma lugnt. Det gick bra, över förväntan och min kropp svarade positivt! Vilket var fantastiskt! – “Yes! Äntligen var jag tillbaka i mitt gamla jag igen!”. Jag kände mig stark, redo att anta den nya utmaningen!
Men så kom det, bakslaget, som ett brev på posten. Dagarna innan tävlingen bestämde sig moder natur för att ge ett väderomslag med kyla och åska. Mina leder reagerade såklart på detta i form av värk, svullna leder och lätt feber. Min oro växte, tänk om jag inte kunde vara med på min tilltänkta triathlondebut? Jag bestämde mig för att inte lägga fokus på detta utan göra det bästa av det hela. Som tur var återhämtade sig min kropp snabbt och jag återfick kontrollen.
Kvällen innan besökte jag Mariebergsviken för att hämta ut mitt startkuvert och kolla hur området såg ut. Det gjorde mig lite nervös. Därefter mötte jag upp A som skulle vara på besök under helgen och fanns även där som stöd för mig under helgen. A är en duktig triathlet och rutinerad vilket gjorde mig ännu mer lite nervös när han korsförhörde mig med saker. Dock behöll jag lugnet, för vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag skulle ju bara simma, cykla och springa lite.
Lördagen den 18e juli bjöd på underbart väder, dvs. strålande sol! Jag och A åkte in i lagom tid, fixade iordning min växlingszon och pratade lite strategi innan. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lägga upp sakerna i växlingszonen men gjorde väl det bästa av det hela. När det var dags att pricka av sig i simningen så kändes allt bra, jag var lugn och kände mig till lags med mig själv. Jag var glad för att jag hade 15 min på mig att komma i vattnet, som den sanna badkruka jag är! ;P Jag hade nämligen ingen våtdräkt och det var kallt. 19 grader i vattnet. brr! Jag la mig längst bak och Kl. 9.00 gick starten. Jag beslutade mig på en gång för att ta det lugnt och började crawla. Det gick bra och jag crawlade fram till första bojen, tog några simtag och fortsatte. Framåt slutet fick jag ont i min fot som jag har problem med och var tvungen att brösta, men det gjorde inget för jag var ändå nästan sist upp ur vattnet. Simma är inte min grej. ÄN!
Växlingen till cykel gick bra. Fort och smidigt tog jag mig ut på banan. Min första tanke var; “Äntligen är helvetet över, nu är det bara att kötta!”. Sagt och gjort drog jag på redan från start på min racer (utan tempobågar) och jag cyklade om person efter person. Det var en go känsla, cykling har blivit lite av min grej och jag har starka uthålliga ben så jag kände mig trygg i situationen. Enda tillfällena jag kände mig lite osäker var vid vändpunkterna då det kom skarpa kurvor. Det gillar jag inte! När jag var uppe i 40 km/h skramlade även cykeln lite oroväckande vilket gjorde att jag hämmande mig något från att trycka på fullt ut, men den höll trots allt. Det gick fort och jag kände mig peppad!
Efter de 2 mil cyklingen var det dags för 5 km löp. Även denna växling gick fint. Snabbt och smidigt. Benen kändes stumma och jag gick ut i något för högt tempo, men jag gillar att göra det för att få igång benen efter cyklingen. Efter någon kilometer hittade jag flowet och höll det. När det var dags för varvning så fattade jag inte anvisningarna utan sprang lite kors och tvärs innan jag kom på banan igen, folk skrattade åt mig men det bjöd jag på. :) Under andra varvet gick även skosnöret upp, skit också! Men det var inget mer med det än att stanna och knyta. Med ett stort leende på läpparna passerade jag mållinjen på tiden 1:18:03 som gav mig en 9e placering. Där möttes jag av mina nära och kära med kramkalas. Känslan var obeskrivlig.
Jag var bara så lycklig och glad, glad att jag faktiskt klarat genomföra detta med min kropp och inte emot. Att jag än en gång bevisat att jag minsann inte är min sjukdom och att allt är möjligt bara man är till lags med sin kropp. Underbart!
Löpningen var den svåraste delen tycker jag då jag inte visste hur hårt jag kunde pressa min kropp i och med de symtom i lederna jag haft tidigare i veckan. Jag vågade därför inte pressa mig i rädsla över att gå över den där gränsen, det var helt klart inte värt ett bakslag/skov så jag höll mig ganska långt under gränsen. Mitt mål med tävlingen var dessutom att ta mig runt utan några större tabbar eller att hamna i straffboxen och ha roligt! Tid var inte det viktiga. Det viktiga var att jag gjorde detta tillsammans med min kropp och inte i en kamp mot den. Vilket jag lyckades hålla och jag är mer än nöjd över min prestation!
Jag är också otroligt tacksam över alla som nära, kära och bekanta som kom och hejade på mig under denna dag! Det betydde otroligt mycket. Stort tack till er! <3 Nu siktar jag mot nästa triathlontävling, nämligen Görslitet den 8 augusti med samma distans.
SPLIT-TIDER:
Tyvärr strulade chippen under tävlingen så att splittiderna inte registrerades, men A som är väldigt insatt tog splittider på mig med sin pulsklocka så detta är hans tider och inte officiella.
Simning: 12:02 min
Växling cykel: 2:20 min
Cykel: 37:30
Växling löp: 1:31
Löp: 24:40
Mål: 1:18:03
Dags för en ny triathlonryggsäck från bikester.se?
Som ni vet har jag den här våren/sommaren gått lite utanför konfortzonen och tränat triathlon (förra helgen gjorde jag till och med min första tävling). Detta innebär att mina träningar ibland innehåller flera olika grenar och jag ska ha med mig utrusning. Ett exempel är när jag cyklar till en sjö, växlar till simning och sedan löpning för att sedan cykla hem igen. Eller när jag ska åka till simhallen på vintern för att träna crawl.
I dagsläget har jag ingen smart förvaring att transportera min utrustning i och jag vet inte hur många simglasögon som jag har förstört pga att dom blivit repade. Det är inte kul!
Så efter att ha sökt lite på nätet hittade jag många smarta multiryggsäckar från Bikster.se. Bland annat denna som heter Arena Fastpack 2.0. Den är både rymlig och praktisk med många fack så att jag kan organisera min utrustning i ryggsäcken. Det jag gillar bäst med den är att den har en bottendel med dragkedja där man kan t.ex. lägga blöta kläder.
Den är inte så dyr heller, 649 kr vilket jag tycker är ett överkomligt pris.
Min triathlondebut!
På lördag är det dags. Dags för en ny anta en ny utmaning som jag aldrig provat på tidigare, nämligen triathlon. Tanken var egentligen att jag skulle göra det redan förra året men då satte en skada i foten/stortån (hallux valgus) stopp samt att jag hade fullt upp med uppstarten av företaget MarathonEmma och tiden för förberedelse inför utmaningen fanns helt enkelt inte. Iår är det andra bullar däremot, förberedelserna har varit så bra som de bara kunnat bli och jag känner mig taggad till tusen.
Klockan 9.00 i Mariebergsskogen här i Karlstad går starten för min livs första triathlontävling i sprint motion (400m sim, 2 mil cykel och 5 km cykel), Karlstad Triathlon.
Det är med blandade känslor att debuten kommer att ske på hemmaplan då många av mina nära och kära kommer att titta lika väl som klienter och bekanta, men självklart väger den positiva energin över! För vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag tror knappast att någon utav dessa underbara människor kommer att bua ut mig eller skratta åt mig om jag råkar cykla lite för nära framstående cyklist. Möjligen att ett skratt skulle kunna komma om jag t.ex. fick för mig att cykla baklänges eller något. Hur som helst gör det mig alldeles varm i hjärtat på ett sådant speciellt sätt som är omöjligt att förklara i text.
Mitt mål med Karlstad Triathlon är att ha kul och ta mig runt utan att göra någon större tabbe eller hamna i straffboxen. Tid lägger jag ingen större värdering i men jag ska gå all in. Trots att det har varit ganska dåligt väder för en reumatiker som mig den senaste tiden och jag har haft känningar av min sjukdom så tänker jag inte låta det påverka mitt beslut att maxa när jag kommer ha sådant underbart stöd med mig denna helg. Den allra bästa supporten kommer att finnas vid men sida så oavsett hur det går kommer min prestation vara enastående och ett PR så att de duga. För tänk, 2011 fanns det inte ens på min världskarta. Då var det en kamp att bara ta sig upp ur sängen varje dag med en övervikt på 136 kg och inflammationer. Jag är inte min sjukdom och jag tänker genomföra tillsammans med min kropp för att jag är en vinnare! Punkt slut.
Jag känner mig otroligt stark och full av energi så nu jäklar kör vi, för vi ses väl där!?
Inköpslistan
När man är så aktiv som jag är så finns det ständigt något på listan som behöver inhandlas, både nytt för att jag inte har grejen eller nytt för att det gamla slitis ut. Oftast beror det på det sistnämnda. Såhär ser min inköpslista ut just nu;
1. Nummerlappsbälte. Nästa helg ska jag köra min första triathlontävling och ett sådant bälte är ett krav/måste då helt enkelt.
2. Nya klossar till cykelskorna. Tidigare har jag haft gula men nu vill jag ha blå istället som är känsligare.
3. Våtdräkt. Som ni vet simmar jag mycket nu, en våtdräkt skulle inte bara vara bra för kallt vatten på våren/hösten utan även för flytförmågan.
4. Multisportklocka. En ny pulsklocka som är anpassad för triathlon, min gamla börjar säga sitt efter näst intill daglig användning under 2 års tid.
Race rapport: Vätternrundan 2015
I oktober 2014 slängde min goda vän Therese ur sig frågan om jag skulle vilja cykla Vätternrundan tillsammans med henne 2015. Då kändes det inte alls lockande, jag hade inte cyklat på landsvägscykling på 1 1/2 år och hade dessutom rädsla för fart/nedförsbackar. Bara tanken av att cykla 30 mil gjorde att jag fick ont i rumpan och panik, nu står jag här nästan 1 månad senare och har faktiskt genomfört Vätternrundan 2015. Det är lite overkligt och ofattbart men samtidigt helt fantastiskt. Jag har medvetet väntat med att skriva denna racerapport då jag har velat smälta/njuta av upplevelsen här och nu. Låta alla intryck och känslor sjunka in ordentligt, men nu är det gjort.
Jag gav mig in i utmaningen med ett motto som följt med mig under hela resans gång, från första förberedelser till den slutgiltiga målgången; “Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara cykla lite.”
Detta är min berättelse. Enjoy!
Låt oss börja med att backa tillbaka bandet. November 2014 närmare bestämt. Jag och en grupp tjejkompisar hade bestämt oss för att hänga på låset och anmäla oss till Vätternrundan 2015. Det fanns inget om vi fick en varsin plats, vi skulle ha en plats och det fick vi! Det var med blandade känslor av panik, förväntan och glädje! Jag hade ju inte cyklat på 1,5 år och senast jag cyklade på min älskade racer var jag livrädd för farten och att ramla. Jag var nämligen med om en otäck olycka i just en nedförsbacke för några år sedan som har satt kraftiga spår. Hur skulle jag komma över denna rädsla? Det var min största utmaning.
Jag löste det genom att skaffa mig en trainer, tanken var att jag skulle bekanta mig med cykeln inomhus under vintern när den stod still samtidigt som jag kunde träna/förbereda mig inför vårens utomhusträning. Jag hade redan innan jag skaffade trainern räknat ut att det skulle vara väldigt tråkigt att cykla på den, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt som det faktiskt var. Men det finns ett ordspråk som heter “det blir vad man gör det till” och jag bestämde mig för att inte tycka det var tråkigt, under långpassen tittade jag på filmer/serier och under de kortare passen la jag upp strikta träningsupplägg för att lura hjärnan lite. Det funkade otroligt bra och mitt pannben blev oerhört starkt!
En härlig träningsrunda tillsammans med tjejerna. Jag till höger.
I april var det dags att koppla loss cykeln från trainern och bege mig ut på landsvägarna. Helt plötsligt blev allt så mycket roligare och 1 timmes cykelträning kändes som 5 minuter. Allt cyklande på trainern hade även gett de resultat jag hoppats på, nämligen att jag skulle känna mig trygg på cykeln så det tog inte lång tid förens jag vågade mig upp i högre hastigheter och “släppa taget” i nedförsbackarna. Att susa fram var en ren frihetskänsla och rädslan jag oroat mig för var som bortblåst. Nu var det bara att köra och det var fantastiskt roligt!
Totalt skrapade jag ihop 210 mil i benen innan Vätternrundan och mot slutet snittade jag 30 km/h under mina rundor. Med denna förberedelse kände jag att jag verkligen var redo och jag ville även försöka få en bra tid och inte bara ta mig runt. Jag drömde om en tid på runt 10-11h som personer i min närhet sagt att de tyckte jag skulle satsa på.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Sista veckan innan vättern trappade jag ned träningen, de andra tjejerna började bli nervösa men jag själv kände ingen nervositet. Jag såg bara fram emot att vad som komma skulle då jag kände mig väl förberedd inför rundan.
Vi åkte dit redan under torsdagen för att i lugn och ro kunna hämta ut nummerlappar, handla i mässan och hinna få tillräckligt med sömn innan starten som skulle gå 21.36 på fredagen. Vi laddade upp med uppesittarkväll under torsdagen där vi åt pizza, spelade brädspel och fick många goda skratt! Det kunde inte bli bättre uppladdning!
Jag (vänster) och Sara när vi skulle hämta nummerlapparna samt kolla in mässan.
Under självaste fredagen kände jag mig fortfarande lugn och trygg. Ingen nervositet! Vi sov länge och framåt eftermiddagen var det dags att göra iordning cykeln och all utrustning. Klockan tickade och 2 timmar innan vi skulle åka iväg till start åt vi sista måltiden som blev pasta carbonara. 30 minuter innan vi skulle dra iväg klädde vi på oss cykelkläderna och kollade igenom cyklarna en sista gång, när jag skulle sätta på min pulsklocka och dess GPS-sensor (Polar RCX5) upptäckte jag till min förtvivlan att den saknades i ramväskan! Panik uppstod – Vart är den? Utan den kunde jag ju inte se vilken hastighet jag cyklade i och att cykla i 10-13h utan att veta hur fort jag cykla var inte så lockande. Jag ville ju ändå veta på ett ungefär för det mentala. Jag blev jättesur och snurrade runt och letade som en yr höna. De andra försökte hjälpa mig tappert, men utan framgång.
Tillslut insåg jag vad jag höll på med, stannade upp och tänkte – “Men herregud Emma, det är bara en jäkla klocka.. Skit i den och bara kör på känsla och ha kul, tid är inte allt i världen! Möt människor och ha kul!”
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
Med de orden gick jag in för min första målsättning, det vill säga att ta mig runt utan att få ont i rumpan (eller annan kroppsdel) och ha roligt. Vilket jag också hade hela vägen! Jag stannade på varenda depå, åt bullar och egengjorda energibars på varenda depå samt pratade med människor. Till min förtjusning var det många som kom fram och hejade på mig, berättade att de följde mig i sociala medier och vi hade trevliga samtal. Jätteroligt verkligen! Tiden sprang därför fort iväg i depåerna och jag spenderade totalt kanske 3-4h i alla depåer. Vädret var kanon och jag njöt verkligen hela rundan och runt Hjo stötte jag på en lika pratglad herre som jag tog följe med ända in i mål så den sista tredjedelen gick lekande lätt och kändes superkort då vi snackade nästan hela vägen.
Sluttiden blev 13:29h (inaktiv tid 3-4h) vilket jag är så nöjd med. När jag gick i mål och folk i min närhet frågade hur det kändes med de sista backarna gav jag som svar: “Vilka backar?”. Jag fick aldrig ont i rumpan och känslan är att jag vill göra om Vättern nästa år igen, och då köra en trio med både Tjejvättern, halvvättern och Vätternrundan. För något jag har fått upp ögonen för under denna period är hur fantastiskt det är att cykla! Speciellt i klunga, och det vill jag göra mer av. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jäklar vad roligt det är att cykla!
I mååål! Den känslan.. Fy tusan vad grym jag är. :)
Triathlon: Premiärsimmet i öppet vatten!
Igår efter att jag jobbat klart för dagen åkte jag till mina kära föräldrar (som bor vid en liten sjö med sjötomt) för att ge mig på crawl i öppet vatten, något jag aldrig gjort tidigare! När jag var liten simtränade jag och var en aktiv simmare där jag lärde mig crawla, dock slutade jag runt 10 års ålder och efter det har jag glömt bort hur man crawlar totalt. Så för ca 2 år sedan gick jag en crawlkurs för vuxna på badhuset och var riktigt aktiv med simmandet igen och lärde mig crawla.
Fram till förra veckan var det dock 1,5 år sedan senast jag simmade crawl. Jag var helt säker på att jag glömt av crawlen igen eller åtminstone blivit sämre. Så blev det inte! När jag testade att simma i badhuset förra veckan var jag mycket bättre än sist jag provade, trots det extremt långa uppehållet. Jag klarade att simma flera längder i sträck utan paus och andningen kändes riktigt bra!
Så igår blev det som sagt premiärsim i öppet vatten hos mina föräldrar, utan våtdräkt då jag inte äger någon! Nu tänker ni säkert; “Jäklar vad kallt!!” Men det var det inte, jag lovar! Det var så varmt som runt 20 grader vid ytan så jag klarade mig fint utan. Passet gick riktigt bra, det var såklart lite läskigt med det svarta vattnet och vågorna då jag aldrig crawlat ute förut men det gav sig snabbt. Mer sådant här kommer det bli i sommar för det var ju roligt!
MidsommarWOD = 1 år med crossfit
Idag är det exakt 1 år sedan jag gjorde min första WOD på Crossfit Lifebox här i Karlstad, på midsommarafton! Det var ju såklart självklart då att jag idag skulle köra årets midsommarWOD, dock tog jag det ganska lugnt med tanke på att jag cyklade vätternrundan (30 mil) för 1 vecka sedan.
Hur som helst. Under det här året har jag utvecklats något enormt! Jag har inte bara blivit starkare utan har också fått betydligt mycket bättre kroppskontroll. Jag har minst dubblat alla PR från det att jag började. Dessutom har jag träffat så många otroligt härliga människor som puschat och tagit mig dit jag är idag. Nu blickar jag framåt. Om detta år har varit så bra, vad kommer då inte nästa bli?
Tack Lifebox, coacher och medlemmar! Ni är grymma. Trevlig midsommar!
PB inklusive en fantastisk solbränna
Igår (tisdag) stod det vilodag på mitt schema med stora bokstäver, men bara för det betyder det inte att jag är fastgjuten i soffan. Nej, rörelse är viktigt för blodgenomströmning i musklerna men det stod ingen träning på schemat. Det jag gjorde var att unna mina ben en välbehövlig massage hos min bästa kollega Johanna på Stronger You för att sedan på kvällen avsluta med ett yogapass på Friskis. Underbart!
Idag kändes kroppen åter laddad på nytt med massor av energi och jag startade dagen med att bege mig ut på landsvägen med min älskade Bianca (landsvägscykel) på min “vanliga” 6-milarunda i den hemska blåsten. Solen sken däremot så jag beslöt mig för att trotsa kylan och kände mig bära shorts pådagens cykelpass. Det är ju trots allt juni nu!! Jag var riktigt glad och pigg så jag nöjt hela rundan där jag susade fram.
Vet ni vad det bästa var? Jag satte personligt bästa på denna runda med tiden 2:03h vilket gjorde mig fantastiskt glad! Trots vinden. Det är en snitthastighet på nästan 30 km/h. Glad som jag vet inte vad skuttade jag in och där upptäckte jag en överraskning, på dessa 2h hade jag lyckats skapa mig en superfin bränna på låren (kolla in bilden ovan). Haha! Att jag aldrig lär mig…
Just nu känner jag mig ruskigt taggad och laddad inför vätternrundan! Det känns enormt roligt och jag tvekar inte längre om jag kommer klara att genomföra den. Nu är det snarare på hur bra tid jag kommer klara det då den lilla tävlingsmänniskan i mig börjar träda i kraft. ;)
Garmin forerunner 225 – Klockan som mäter puls via handleden
Tidigare pulsklockor som Garmin skapat har pulsen mätts med hjälp av ett pulsband runt bröstkorgen. Nu i juni släpper Garmin sin första pulsklocka (Garmin Forerunner 225) som mäter pulsen via handleden genom en optisk sensor som lyser igenom huden på handleden och mäter mängden ljus som kommer tillbaka utefter hur blodet pumpar.
Eftersom Garmin tillhör mitt favoritmärke när det kommer till pulsklockor är jag väldigt spänd och nyfiken på klockan om den verkligen fungerar. Jag har nämligen alltid varit skeptisk mot pulsklockor som mäter pulsen via handled, men tekniken går ju framåt vad det gäller allt och det kanske börjar bli dags att vidga ögonen lite? Jag tror dock inte jag kommer köpa klockan själv då jag inte har speciellt stora besvär med att bära pulsband, men för den som tycker det är obehagligt så är ju detta ett superbra alternativ. Förutsatt att den funkar som den ska.
Förutom de vanliga löpfunktionerna (puls, distans, tid, pulszoner m.m.) fungerar också klockan som en aktivitetsmätare och räknar steg, kalorier och distans samt din sömn i vardagen. Precis som ett aktivitetsarmband som är så populärt idag. Klockan kommer att kosta runt 3000 kr.
Hur går era tankar kring klockan? Kanske funderar du till och med på att investera i en?
Återhämtning efter loppet
Foto: Fredrik Karlsson/Solstafoto
Stort grattis! Du gjorde det! Du tog dig runt och över mållinjen. Kroppen värker nog förmodligen idag och du är trött, men vilken prestation. Grymt jobbat! Men vad händer nu egentligen? I detta inlägg tänkte jag ge dig några tips om hur du ska komma tillbaka på ett bra sätt, något som ofta glöms bort.
Ät och drick. Nu när du har gjort denna superprestation ekar energidepåerna tomma! Därför är det (som du säkert redan vet) superviktigt att ladda på kroppen igen med ny energi iform av näringsrik mat och vatten. Redan inom 2 timmar efter att du gått i mål ska du helst fått i dig ett huvudmål.
Vila. Efter loppet (vare sig det är långt eller kort) förtjänar du en paus från löpningen, framförallt så behöver kroppen denna vila. Jag skulle rekommendera att vila i minst 2 dagar efter ett hårt ansträngande lopp så att musklerna får den möjlighet de behöver för att repareras och kroppen tid att fylla på sina energidepåer. Det minskar även risken för skador och sjukdom.
Återuppta träningen gradvis. Du kanske gärna vill fortsätta träna nu direkt efter loppet och dessa 2 vilodagar för att bibehålla den form du tränat upp dig till? Men åter igen, du måste lyssna på kroppen och ge den en chans att återhämta sig efter det stora kraftprov du nyss utsatt den för. Precis som när du trappar ned träningen inför ett lopp för att toppa formen ska du upp träningen gradvis igen. Ett tips är att använda dig av träningsprogrammet du använde inför loppet, men i omvänd ordning. Hur lång den här “återhämtningsperioden” är beror på hur långt loppet var. En riktlinje kan vara en återhämtningsdag per 2 km under loppet.
Alternativ träning. Under första dagarna/veckan efter loppet skulle jag rekommendera att bara hålla dig till lågintensiv löpning eller ingen alls beroende på hur kroppen känns. Lägg in alternativ träning istället som inte belastar kroppen nämnvärt utan är skonsamt (t.ex. cykling eller simning).
Kom ihåg att du inte kommer tappa formen bara för att du vilar, snarare tvärt om! Det är nu du återhämtar kroppen för att komma tillbaka ännu starkare!
Hej!
Idag är jag långdistansidrottare och utbildad personlig tränare/kostrådgivare med inriktning löpning och mammamage. Dessutom äger och bedriver jag Värmlands första PT-studio PT-Hörnan Sverige AB. Jag håller även i inspirerande föreläsningar både för företag och privat personer samt gruppträning i form av fysisk aktivitet på recept samt löpgrupper i Karlstad med omnejd.
Jag brukar säga att löpning är min passion, cykling mitt gift och simning mitt intresse.
Från och med år 2017 ingår jag även i teamet ASICS Frontrunner Sverige.
Jag har som mål att springa 50 olika maraton innan jag fyller 50 år.
Maraton jag sprungit:
1. Stockholm Marathon 2014
2. Malaga Marathon 2015
3. French Riviera Marathon 2016
4. München Marathon 2017
5. Rom Marathon 2018
6. Ironman Kalmar 2018
7. New York marathon 2018
8. Walt Disney World marathon 2019
9. Hamburg marathon 2019
10. Jönköping marathon 2019
Kommande:
- 19/9 2021: Göteborgsvarvet marathon
Facebook: marathonemma
Instagram: marathonemma
Strava: Emma Bertilsson
Mail: hej@marathonemma.se
Jag sponsras av
