Ingen graviditet är den andra lik precis som ingen kropp är den andra lik. Det gäller också alla graviditeter hos samma kvinna, oavsett om man tidigare fött barn så kan fortfarande den andra (eller tredje, fjärde osv) graviditeten vara HELT annorlunda. Hur mådde jag och hur tränande jag under min graviditet? I detta inlägg berättar jag om min andra trimester (vecka 13-27).
10 000 steg om dagen kan väl inte vara svårt att ta, eller? För mig har det aldrig varit något problem då jag alltid haft ett fysiskt jobb med mycket rörelse. De senaste månaderna har sett annorlunda ut pga sjukskrivning (graviditetskrämpor) och i dagens inlägg berättar jag om mina tankar kring vardagsmotion.
FÖRKYLD. Jag är förkyld. Det är svårt för mig att ta in. Jag är aldrig förkyld. Det finns liksom inte på världskartan som egen företagare. Senast jag var det såhär ordentligt förkyld var minst 4 år sedan. Hur som helst, nu är jag det. Det är bara att acceptera. Både för mig och mina kunder då jag fått avboka allt som innefattar att gå utanför ytterdörren. Och att träna, det är det inte ens på ta om. Nej, nu är det husarest och soffan som gäller resten av veckan.
Ofta glömmer vi bort att det faktiskt inte bara är vår kropp som behöver motioneras regelbundet. Lika viktigt är det att vår hjärna aktiveras och stimuleras. Nu pratar jag inte om att lösa korsord eller att spela schack utan om din RMI, det vill säga rätt mentala inställning för dig. Utan rätt mental inställning kommer du inte långt. Varken i vardagen eller i din träning. I detta inlägg får du ta del om några av mina tankar kring ämnet…
Strax innan jul blev jag kontaktad av Anna Sundesten som skriver för tidningen Må bra. Anna ville skriva ett reportage om mig och min livsstilsförändring/resa som jag påbörjade för 6 år sedan. Nu finns reportaget med i februaris utgåva av tidningen Måbra. Reportaget speglar min resa väldigt bra och det är än väldigt svårt att förstå att det faktiskt är jag som är den där tjejen…
Ovan ser ni en teaser, läs hela artikeln i tidningen (Nr 2, Februari 2017).
Under de senaste dagarna har jag velat mycket fram och tillbaka om jag ska delta i årets upplaga av Vätternrundan. Ett ruggit oväder från Tyskland är på ingång innehållande kalla hårda vindar, ösregn och även åska vilket är rena döden för mina leder och kroniska sjukdom. Därför tar det emot, men jag ställer in min tur runt sjön….
Huvudmålet är trots allt inte Vätternrundan i år utan det var bara tänkt som en genomkörare med laget inför det “riktiga” målet i år, nämligen att cykla till Paris och eftersom den cykelturens start bara är någon vecka efter Vätternrundan väljer jag att avstå. Det är inte värt att riskera att skov med inflammation i lederna som kan håll i sig i flera veckor i värsta fall innan det blir helt bra. Så den här gången vinner den visa/kloka delen av Emma emot den envisa/målinriktade Emma.
Jag måste dock erkänna att jag är enormt dålig på att ge upp mål, även delmål som man kan säga att detta är. Har jag bestämt mig för något så ska det extremt mycket till för att jag ska banga, som det blev i detta fall. Det har sina konsekvenser vill jag lova. Hela dagen sedan jag fattade detta beslut har jag varit grinig/gråtfärdig om vartannat eftersom jag faktiskt vill cykla egentligen! 5 åringen i mig kommer fram och vill helst bara lägga mig ner på mage i matbutiken och sparka/flaxa hej vilt runtomkring mig samtidigt som jag skriker allt vad jag har för att jag inte får något godis då det inte är lördag… MEN eftersom jag är 27 år och inte 5 år så kändes det som en osmart idé att göra, så jag beslutade mig för att ta bilen till en sjö i närheten med ridstigar av sand och springa fullt ös på dem… Jag gjorde det, i nästan 8 km! Bara för att avreagera mig!
Nu sitter jag här och försöker hitta 100 anledningar till varför det är skit att cykla Vätternrundan istället. Och egentligen, ärligt? Hur kul är det att cykla 30 mil (varav halva rundan är nattetid) i storm? Jag tävlar inte för att vara bäst utan för att ha roligt. Och vädret är en avgörande faktor om det blir roligt. Cyklat runt sjön har jag redan gjort, så upplevelsen har jag fått. Men sedan kommer den där fantastiska känslan av frihet upp i huvudet, hur fantastiskt det är att cykla som vinner över alla mina argument mot… DAMN!
Hur som helst, jag lyfter hatten av till alla er som faktiskt tänker bita ihop och köra ändå! För det kräver ett jävla anamma och psyke. Så ni är GRYMMA! Jag kommer att hålla tummarna för er och fortsätter att be till vädergudarna att vädret ska bli lite bättre för er skull.
STORT LYCKA TILL!
