26 03 2015 | I Emmas huvud, Tankar |
Iår ska jag springa Stockholm Marathon igen och jag har skrivit ett program till migsjälv. Så i tisdags tänkte jag ge mig ut på min inplanerade morgonjogg på 10 km i vanlig ordning. Kropp och knopp kändes pigg när jag klev ur sängen trots att det var lite motigt att gå upp av besvärliga skäl. Haha. Jag tänkte inte mer på det utan snörade på mig skorna, låste dörren och begav mig ut i den fina morgonsolen.
Jag hann inte ens ta 10 löpsteg innan jag kände att något inte var som det skulle i kroppen, men jag fortsatte ändå i tron om att det skulle ge med sig. Ni känner säkert igen den tankegången. Jag fortsatte att jogga på och kroppen kändes bara tyngre och tyngre, benen kändes som betongbitar och tillslut började pulsen skjuta upp i taket. Mitt joggtempo på 6:00-tempo kändes helt plötsligt som att jag sprang allt vad jag hade för kung och fosterland. Ett tempo som jag annars brukar vara lätt och rogivande som jag kan hålla i oändlighet, men inte idag. Så efter 800 meter stannade jag upp och ställde mig frågan; Vad är det jag håller på med?
Väldigt fort insåg jag att det fanns ingen anledning till att fortsätta pressa kroppen ytterligare 9,2 km bara för att det står på schemat. För vad skulle det ge? Min kropp skrek efter något annat även om mitt huvud ville fortsätta. Visst, jag skulle kunna ha varit envis och fortsatt pressa mot min kropps signaler. För hur var det – No pain, no gain. Eller? Det är iaf ett ordspråk som används flitigt i träningsvärlden och dess hets. Själv går jag på filosofin att ALLTID träna med min kropp och aldrig emot, för i grund och botten är det trots allt en god hälsa jag vill ha och upprätthålla. Inget annat! Vilket är (tro det eller ej, även för mig) lätt att glömma ibland i all denna träningshets vi utsätts för idag i sociala medier. Då är det extra viktigt att ställa sig den där frågan; “Vad är det jag håller på med och vad är det jag egentligen vill?” för att aldrig glömma varför man utsätter sin kropp för det här och vad det är man egentligen vill. I mitt fall är det för att ha en frisk, symtomfri och pigg kropp.
Så jag beslutade mig för att vända om, gå hem och planera om dagen så att min kropp skulle få så mycket vila och återhämtning som möjligt denna dag. Morgonen därpå tog jag nya tag och vips var min kropp åter på banan igen. Morgonjoggen, i samma tempo, kändes lekande lätt, rofylld och full av energi. Benen var superlätta och jag flög fram.
Jag ångrar för allt i världen inte att jag avbröt passet trots att det kändes tungt. Jag älskar helt enkelt mig själv tillräckligt mycket för att lyssna på min kropp, gör du det med din? Våga vila! I det långa loppet tjänar du mest på det.
9 01 2015 | I Emmas huvud, Tankar |
Svaret är ja.Vet du verkligen vad du vill finns det inga som helst hinder som kan stoppa dig. Därför är det så viktigt att skapa mål! Fast då kommer ju det där lilla lilla problemet som ofta infaller sig hos så många. Du kanske känner igen dig i din studieperiod att fram tills själva provdagen kunde du allt, men bara några dagar eller veckor efter provtillfället hade du glömt bort allt eller stora delar av provet? Du kanske också känner igen dig i att när du väl nått ditt mål om att gå ned ett x antal kilon i vikt eller om att springa 5 km under 30 min så har du tappat gnistan och därmed fallit tillbaka i gamla mönster igen? Jag känner igen mig i alla fall. För jag var den personen under 23 års tid och jag är säker på att du någon gång också varit med om något liknande. Då kommer den stora frågan, vad händer sen när man har nått det där målet? Hur ska man göra för att låta det bli bestående?
Jag tror. Att om ett mål är tydligt nog, då är det mycket lättare att låta sig fångas av själva målet än av de hinder och problem som kommer att uppstå längs vägen. Om ett mål även är tändande, då är det just den känslan som hjärnan låter sig fångas av. Om ett mål dessutom är tidsbestämt, då kan du göra en handlingsplan och få något att sträva efter.
Jag tror också att det är väldigt viktigt att inte bara ha ett mål utan flera som sträcker sig över en lång tid. Då pratar jag inte över några veckor, månader eller upp till 1 år. Nej, nu pratar jag om flera år. Jag tror också att sättet vi tänker på spelar en extremt stor roll på hur resultatet blir. Jag tänkte därför ge ett realistiskt exempel som jag vet att många av er kan accosiera er till. Låt oss säga att du inte har sprungit något, du är helt grön och klarar knappt av att springa 100 meter utan att vilja lägga dig ned på marken och dö. Du tänker att du bara ska ta dig till den lycktstolpen där borta så får du stanna sedan, men vad händer ca 5 meter innan lycktstolpen? Jo, du saktar in och när du väl kommit till lycktstolpen har du redan stannat 1 meter innan! Vänd då på tanken, vad händer om du tänker att du ska förbi lyktstolpen istället? Jo, då flyttar du målet lite framför själva huvudmålet och ror därför iland till 100%. På precis samma sätt fungerar det med ett tidsbestämt mål. Därför tror jag det är viktigt med flera mål och en handlingsplan som aldrig slutar!
Jag själv sätter upp 15-20 mål som jag ska göra inom 10 år och jag ser dessutom till att den alltid är uppdaterad genom att aldrig låta den lida mot sitt slut. När ett mål är uppnått, ja då byggs det på ett nytt. Jag brukar därför varje år (1 Oktober) uppdatera med nya mål och drömmar för kommande 10 år. De mål jag uppnått, ja dom bockar jag av och ersätter med nya. På så vis skapar jag mål och en handlingsplan för livet som ska ta mig till mina drömmar. Nu har jag inte hållit på med detta så länge eftersom jag bara är 26 år och påbörjade med detta tänk vid 23 års ålder, men utefter mina resultat jag gjort under dessa tre år vill jag påstå att detta är ett vinnande koncept! Inte bara för mig, utan jag tror även att andra kan dra nytta av detta tänk.
Foto (2 bilder i mitten): Rebecca Hansson
Jag kommer INTE att gå in i detalj på hur man sätter mål genom olika metoder som jag tänkte från en början. Nej, det finns det gott av på internet och det är bara för er att googla på det så dyker det upp massor med träffar. Jag vet dessutom att ett flertal träningsbloggare skrivit jättebra inlägg om hur man sätter mål. Det känns onödigt om jag också ska bidra med ännu ett sådant inlägg med samma budskap fast med andra ord, mina ord. Jag har därför tänkt låta denna månad handla lite mer om det mentala. Något som är bland det viktigaste jag vet, nämligen hur man kan använda sina tankar till att nå sina mål! Precis som i det lilla exemplet om lyktstolparna jag berättade ovan. Vad tror ni om det?
Jag kan ju berätta att om jag inte hade haft denna mentala styrka och förmåga att vända något negativt till positivt skulle jag ALDRIG varit där jag är idag. Trots hur väl jag satt mina mål, för som jag sagt såå många gånger tidigare – Att sätta ett mål betyder så otroligt mycket mer än bara några ord på ett papper. Det handlar om att ändra vanor, både i kropp och själ.
Foto: Lina Flodins
5 10 2014 | I Emmas huvud, Löpning, Utmaningar |
Jag fortsätter veckans utmaning (Move. Nourish. Belive.) med att ta upp frågeställningen varför jag tränar. I föregående inlägg i denna utmaning förklarade jag varför jag valt en aktiv livsstil. Men är det någon skillnad på en aktiv livstil och att träna egentligen?
Foto: Rebecca Hansson
För mig är det väldigt stor skillnad på att leva ett aktivt liv och att träna. Du kan träna flitigt flera gånger i veckan men fortfarande ha en inaktiv livsstil där kroppen tar stryk. Låt oss säga att du tar bilen när du ska någonstans, hissen istället för trapporna och skippar att stå eller göra små pauser i ditt arbete vid skrivbordet. Du blir inaktiv och kroppen blir stel och sned-/överbelastad jämt emot om du håller dig i rörelse och minimerar stillasittande till max 30 min i stöten. Det är dessa små saker som gör störst betydelse i längden för en god hälsa och frisk kropp. I alla fall för mig.
Varför tränar jag då? Jo, främst för att förebygga min sjukdom. Genom att styrketräna och bygga upp muskler minimerar jag belastningen på mina leder och kan på så vis hålla med både symtomfri- och medicinfri. Sedan tycker jag det är extremt kul att träna, framför allt löpning och att springa utgör en enorm belastning på kroppen som kräver en stark kropp av mig. På senaste tiden har jag även funnit tjusningen med yoga för att motverka stress i vardagen samt mjukgöra mina muskler på ett skonsamt sätt.
Träningen är bästa medicin jag testat, den får mig att må bra även i huvudet. Inga tabletter och piller i världen kan mäta sig med de endorfinkickar träningen ger för mig. Jag älskar det! Därför är det så extremt viktigt för mig att träna. Ibland är det till och med nästan lite svårt att ta vilodagar och då är det ÄNNU VIKTIGARE för mig att komma ihåg VARFÖR jag tränar. Jo, för att förebygga min sjukdom, inte förvärra den genom att överträna. Jag brukar därför alltid säga att jag alltid tränar MED min kropp och aldrig EMOT. Resultatet jag får är av träningen i form av tider m.m. är alltså bara en bonus.
Hur tänker du? Varför tränar du?
30 09 2014 | I Emmas huvud, Tankar, Utmaningar |
F0to: Rebecca Hansson
Precis som en av mina favoritbloggare Linda så har jag valt att haka på utmaningen Move. Nourish. Believe. som pågår i 5 veckor. Varje vecka lyfter jag från olika områden som tillsammans bildar det ord som vi kallar Hälsa.
DE OLIKA OMRÅDENA ÄR:
Move – Varför lever du ett aktivt liv? Vilken/a är dina bästa fördelar med att leva ett aktivt liv?
Nourish – Vilken är din matfilosofi? Dela med dig av dina bästa kosttips!
Belive – Hur tränar du mentalt? Vad gör du för att hålla dig på topp?
Beauty – Vad är skönhet för dig?
Inspire – Varför vill du blogga/instagrama? Hur vill du inspirera?
Grundaren av denna idé är tjejen som driver bloggen SkönPuls och syftet med utmaningen är inte att utmana andra bloggare, man ska inte ens behöva ha en blogg. Syftet är att sprida våra tankar kring vad hälsa faktiskt är och på så vis även kunna inspirera varandra. Bloggar du eller driver ett instagramkonto kan du med fördel sprida detta vidare, men det går lika bra att hålla sina tankegångar för sig själv. Använder du instagram, bruka hashtaggen #MNBblogger. Se det som en utmaning där du kan lära dig mer om dig själv och andra, hur fantastiskt kommer inte det att bli? Tillsammans kan vi öppna en diskussion och lyfta viktiga frågor inom just hälsa. Har du ingen blogg är du välkommen att diskutera frågorna på denna facebookgruppen.Med utmaning menar vi alltså att våga utmana din egen, och människor omkring dig, uppfattning om vad Hälsa är.
Så vad säger du, är du också sugen på att utmana dig själv?
29 07 2014 | I Emmas huvud |
I ett tidigare inlägg om varför jag avstod Gastric Bypass-operation berättade jag att en yttre förändring (som GBP eller diet) inte skulle vara hållbart i längden. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt! Många av er vet jag undrar hur jag gick till väga. Hur börjar man? Vad är första steget? Osv. I detta inlägg tänkte jag berätta hur jag gjorde och jag hoppas att du hittar inspiration till att själv ta ditt första steg.
Foto: Rebecca Hansson
Mål
Mål är nyckeln till förändring. Det säger alla. Så även jag. Ett mål ger dig en anledning till att göra en tanke till en handling. Ett mål kan omvandla ett antal utspridda positiva tankar till ett mångsidigt äventyr i ditt liv. Ett mål är en utav de största gåvorna du kan ge dig själv i livet! Men hur gör man då? Ja, det undrade jag med fram tills för nästan drygt 3 år sedan. Tidigare i mitt liv trodde jag att ett mål bara kunde vara något ytligt som förklarade vad jag ville. Som ett nyårslöfte. T.ex. att jag vill gå ned några kilon eller börja träna 3 dagar i veckan. Vad jag inte visste var att ett mål betydde så mycket mer, att det hade minst lika mycket att göra med mitt inre (om inte mer) som mitt yttre. Att det minsann krävdes snarare ett a4-papper för att skriva ett mål än en rad med några få ord.
Mitt mål om en god hälsa
Min allra största dröm när jag hade det som tuffast var att få en god hälsa. Detta var ett mål som jag haft så länge jag kan minnas men aldrig uppnått. Många pratar om hur viktigt det är med en god hälsa, men vad är egentligen? Jag funderade mycket på detta, vad är god hälsa för just MIG? Jag började dagdrömma om hur den perfekta bilden av mig själv skulle se ut. Hur ville jag vara? Både på utsidan och insidan. Ganska snabbt upptäckte jag att mitt inre vägde högst. Jag ville så gärna bli kvitt med mina enorma smärtor, inflammationer, skyhöga feber, sömnlösa nätter, sjukskrivning och kunna börja arbeta igen, umgås med vänner, trivas med mig själv, ha roligt och dra ut på äventyr! Min dröm blev bara starkare och starkare ju längre tiden gick med mina krämpor och besvär samtidigt som jag började känna avund till alla andra lyckliga människor där ute som kunde röra sig obehindrat, var smala och levde de liv jag önskade. Något jag ALDRIG skulle kunna få på grund av min sjukdom som hindrade mig till att nå min dröm. I min värld var jag dödsdömd eftersom läkarna sa att det inte fanns något att göra för mig mer. Varför skulle jag då ens försöka?
Acceptera nuläget
Att tänka såhär gjorde att jag fick en ganska klar bild att jag inte längre kunde måla mig själv som ett offer och tycka synd om mig själv. Jag började fundera på vad det var som hindrade mig till att nå min dröm om en god hälsa. Vad var det i min vardag som gjorde att det aldrig blev bättre? Jag var nämligen omedveten om att jag hindrade mig själv med bortförklaring efter bortförklaring. Alla dessa bortförklaringar som jag dagligen kom på lades på en stor hög. De bildade en bred, hög och enormt stark mur som hindrade mig att nå mina drömmar. För att bli kvitt muren var jag tvungen att bli helt ärlig mot mig själv. Därför skrev jag ned följande lista med mina vanligaste bortförklaringar.
Jag kan inte få en god hälsa för..
– att jag inte orkar, min kropp säger ifrån och allt beror på min sjukdom. Det är ju en kamp att bara ta sig upp ur sängen varje morgon rent fysiskt, då kan jag ku lika gärna ligga kvar och gå i ide.
– att jag inbillar mig bara all smärta eftersom det är vad läkarna säger till mig. Då kan det ju inte vara så farligt och det går nog över av sig själv bara jag inte tänker på det.
– att jag tar det imorgon eller nästa vecka för det blir ju inte sämre av att jag väntar lite till.
– att det inte finns något mer att göra. Det läkarna sagt stämmer och det finns inget att göra åt det. Punkt slut.
– att jag är alldeles för tjock. Jag skulle aldrig ha tålamod att gå ned 60-70 kg. Det är ju en hel människa?
– att jag inte kan gå till något gym med min stora äckliga kropp. Jag skulle ju vara helt felplacerad kring alla andra smala, snygga och vältränade. Dom skulle nog bara undra hur många chipspåsar om dagen jag åt.
Det var dags att ta av sig offerkoftan och acceptera nuläget med alla fel och brister jag bar på istället för att låta dem hindra mig. Genom att acceptera detta och bli medveten om mina hinder så kunde jag även börja arbeta med dem.
En kärleksrelation
Jag började förstå att god hälsa fungerade lite som en kärleksrelation. En kärleksrelation till mig själv. Skillnaden mot en vanlig kärleksrelation är att jag inte kan dumpa mig själv och gå vidare i livet utan måste tvingas leva med mig själv tills hjärtat slutar att slå. Min kärleksrelation till mig själv var så trasig som den bara kunde bli, när jag tänkte efter så hatade jag egentligen allt med mig själv och min kropp. När jag tänkte ytterligare ett steg var det ganska självklart att jag aldrig skulle kunna göra en hållbar förändring med ett så trasigt förhållande till mig själv. Hur i allsin dagar ska jag då kunna få ett långt lyckligt och välmående liv om jag inte reparerar det? Jag kunde inte fortsätta gömma undan mina känslor och problem som jag hittills gjort i mitt liv för att nå min dröm om en god hälsa. Nej, för att lyckas var jag tvungen att ta itu med det viktigaste jag har, nämligen min kärleksrelation till mig själv. Genom att älska mig själv som jag älskar min partner, husdjur, föräldrar och vänner (om inte ännu mer) skulle livet bli sådär perfekt som jag alltid drömt om. För något jag kunde säga var att jag minsann var värd det! Om inte annat så var/är mina nära värda det. Dom är värda en partner, en dotter, en matte, en vän som verkligen vill/orkar leva och dela livet tillsammans med dem fyllt med kärlek, omtanke och glädje! Ett liv där varje dag är ett äventyr fyllt med nya spännande utmaningar som vi tillsammans ska gå igenom. I vått och torrt!
Och detta mina vänner, krossade jag den där enorma muren och skapade en ny väg mot framtiden utan några hinder, enbart möjligheter. En väg som skulle leda mig till den där perfekta framtiden jag alltid drömt om. Detta blev och är alltså grunden till mitt mål i livet, nämligen att ha en hållbar god hälsa och det är den driver mig framåt än idag!
22 07 2014 | I Emmas huvud |
Bristningar. Det är något som jag vet att många av er läsare är bekanta med och jag vet också att allt för många av er anser att dem är fula, avskyvärda m.m. och bör döljas. Jag tänker inte klandra er för jag hade precis samma tankegångar för ca 1,5 år sedan. När jag såg dem blev jag ledsen över att jag tillåtit mig att få dessa, varför gjorde jag inget tidigare så hade jag sluppit eländet? Även om jag var stolt över det jag åstadkommit så kunde det inte undgå att tränga sig in i mitt huvud.
Jag visste också att det inte fanns något att göra åt bristningarna, att jag var tvungen att leva med det livet ut. Det var då jag började fundera på allvar varför jag inte tyckte om mina bristningar. Ju mer jag funderade, desto mer absurt tyckte jag att det hela blev. Vem har bestämt att bristningar är fult egentligen? Varför är det fult? Omedvetet hjärntvättas vi av olika media med bilder på “den perfekta kroppen” dag ut och dag in, så egentligen är det inte så konstigt att både jag och du känner/kände så.
Idag tycker jag inte illa om mina bristningar. Så sent som imorse sprnag jag utomhus i tights och sport-bh pga det sjukt varma soliga väder som moder natur har att erbjuda. Jag struntade helt enkelt i vad andra skulle tycka och tänka utan tänkte på mig själv och vad som var mest praktiskt för att jag inte skulle få värmeslag. Sså det finns helt enkelt ingen anledning till att tycka illa om dem. Jag tänkte berätta för dig varför! Mina bristningar är något som jag är stolt över, de påminner mig om hur jäkla fantastisk jag är som kämpat mig igenom den enorma resa jag gjort. Att gå från sjukskriven reumatiker på 65kg övervikt med 40-gradig feber, inflammationer i ledgångar och enorm smärta till att vara symtomfri, medicinfri, springa marathon och vara vältränad är så fantastiskt att det inte finns några ord till hur mycket.
INGEN kan ta det ifrån mig och det gör mig till en jäkla stark tiger!
