Det var 4 år sedan sedan jag var i Vansbro sist för att delta i festligheterna kring vansbrosimmet, då (2013) utförde jag en tjejklassiker och simmade tjejsimmet på 1 km. I år simmade jag istället hela sträckan på 3000 meter, dvs hela 3 km.
För den som vill läsa den korta versionen så gick loppet över förväntan bra fram till 2500m då jag blev väldigt illamående och blev tvungen att växla mellan crawl och bröstsim.
Sluttiden blev 1:14:30.
Nu var det gjort, äntligen har jag fått springa min första halvmaraton på 3 år – Womens health halvmarathon. Det blev inget PB, långt ifrån om jag ska vara helt ärlig men det blev iaf en upplevelse rikare.
I söndags, den 13 November 2016, sprang jag mitt andra maraton utomlands längs den Franska rivieran. Det var en upplevelse jag sent ska glömma på alla plan! Så mycket vackert, så mycket smärta och så mycket löparglädje hann jag med under de 4,2 milen löpning.
Det var tidig morgon, klockan ringde kl. 4.30 för att jag skulle göra mig i ordning för dagens äventyr innan hotellfrukosten öppnade kl. 05.00. Jag var inte ensam löpare som skulle delta i loppet som bodde på hotellet, däremot ensam svensk/utlänning. Efter frukosten var det dags att bege sig mot bussarna som skulle ta mig till startområdet eftersom det blivit flyttat pga säkerhetsskäl för tidigare attentat i Nice och Paris. Nu skulle vi starta på Arizena Stadium ca 1,7 mil bort. Det var kallt, extremt kallt att ta sig till bussen. Väl framme på startområdet fick jag dessutom vänta i 1h innan start, och frysa! Jag var redan då orolig för mina leder hade börjat värka, men nu kunde inget stoppa mig. Jag skulle springa, det med basta!
När starten väl gick 08.00 märkte jag väldigt fort att jag var kissnödig, så det första jag fick göra var att springa in i en buske och uträtta mina behov! Därefter var jag redo att påbörja min 4,2 mil långa löpning från Nice till Cannes. Underbart!
Solen började gå upp och värmen började komma. Det blev snart helt perfekt löparväder och temperatur. Efter ca 6 km löpning började löpningen längs med kusten till Cannes. Jag njöt av varenda steg fram tills det att min höft började göra väldigt ont pga mina ledproblem och dåliga uppvärmning. Jag försökte dock bortse ifrån det och tänka på hur underbart det var att springa där längs med det blå havet. Vid 40 km var smärtan olidlig, men det kom en britt som sprang upp bredvid mig och peppade på. Vi sprang sides någon kilometer och peppade varandra. Sedan drog bet jag ihop den sista sträckan och tänkte; “Ju fortare jag kommer i mål desto fortare blir jag av med min plågade höft”. Sagt och gjort, jag ökade tempot. Sista 200m hade jag ingen känsel kvar men jag sprang i mål, 4h och 30 min.
Väl i mål hörde jag min kära fader på andra sidan staketet, jag var helt förstörd så jag reflekterade inte mer över det än att jag ville ta mig förbi alla bås/stopp och kunna lägga mig ned. Väl ute känner jag en puss i min nacke och armar runt min midja, jag blev superrädd inan jag förstod att det var min andra hälft, Tomas som hade fullt sjå att oroade sig över mitt mående. Han har aldrig sett mig så förstörd förut.
Jag är supernöjd med min prestation, dagarna innan hade jag haft väldigt ont i lederna på svensk mark. Så jag förstod nästan att loppet skulle sluta som det gjorde med smärta utav dess like. Idag däremot mår jag mycket bättre, men nu blir det vila ett bra tag framöver tills jag är helt återställd!
I söndags, den 11 September 2016 gick andra upplagan av Velothon Stockholm. Jag och min pojkvän deltog och valde att cykla den korta sträckan (55 km) då han har en knäskada. Jag blev glatt överraskad när jag kom i mål, ett bättre avslut på cykelsäsongen kunde det inte bli.
Starten för Velothon gick klockan 9.00 så vi fick ställa klockan, 6.00 för att vara exakt. Usch! Jag är absolut inte van vid att gå upp så tidigt. Vi åt en stadig frukost och gjorde iordning cyklarna för att sedan cykla till Rålisparken (ca 6 km från vårt boende) där starten gick, det var lite kyligt men strålande sol. Väl framme möttes vi av massor av cyklister. Jag cyklade i Team Rynkebys färger, dock fick jag representera Värmland ensam men stötte på 3 andra Rynkebyare från Stockholm som också skulle cykla.
När väl starten gick fick vi hållas efter en “slussbil” i ca 5 km innan själva loppet började. Den höll ett tempo på ca 23-26 km/h. Efter det var det bara att köra, jag hittade ganska snart en “klunga” som passade mig och mitt tempo som jag körde med större delen av loppet. Det kändes bra och det gick fort. Jag hade helt enkelt en bra dag!
Jag kom i mål på tiden 1:35h som gav mig en 11e placering av damerna. Något som överraskade mig totalt! Jag har nämligen knappt cyklat något sedan vi kom hem från cykelturen till Paris. Så det var kul, ett bra avslut av denna cykelsäsong. Nästa år vill jag vara med igen då det var ett välarrangerat och trevligt lopp. :)
En tidig förmiddag i början av mars fick jag ett samtal av Risentas huvudkontor där de tillfrågade mig om jag ville medverka tillsammans med dem under Tjejmilen 2015 som deras löpprofil där jag skulle coacha alla 150 tjejer som skulle springa för Risenta. Jag blev jätteglad och ärad! I lördags ägde den stora löparfesten rum och det blev en riktigt lyckad sådan. Här har ni min upplevelse av dagen. Enjoy!
Det är lördag morgon, klockan ringer vid kl. 05.30 och solen har knappt gått upp. Om 2 timmar går tåget mot Stockholm där jag ska fyllas av löparglädje tillsammans med alla andra 30 000 tjejer som ska springa loppet. Jag har en bit till tågstationen, därav gick jag upp så tidigt för att inte missa tåget. Tågresan gick bra och för en gångs skull blev det inte försenat! Puh! Sen kom nästa utmaning, att hitta till Östermalms IP för nummerlappsuthämtning. Det gick däremot sådär, jag irrade omkring (trots gps på mobilen) och lyckades bland annat klampa förbi rakt igenom en hästgård. Hmm… Hur som helst, till slut hittade jag rätt och möttes av en kilometerlång kö! “Jisses, vad mycket folk!” tänkte jag och letade rätt på änden av kön. Där fick jag stå närmare i en timme och när jag hämtat nummerlappen så var det dags att ta sig till startområdet som också låg en bit bort. Tror ni inte jag lyckades irra bort mig igen? Trots att tusentals tjejer vallfärdade till startområdet. Haha.
Efter mycket om och men hittade jag startområdet och Risentas tält där jag blev väl mött. Jag träffade många underbara tjejer och gick gemensamt till start med några utav dem. Jag startade i andra gruppen med målet att ta mig igenom, njuta och ha kul då jag dagarna innan haft det ganska tufft med mina leder åter igen. Jag upplevde själva loppet som väldigt väl arrangerat. Det var roligt och en stor folkfest. Jag mötte många kända som okända ansikten och jag blev riktigt glad över alla hejarrop jag fick längs vägen av folk som kände igen mig. Tack!
Jag gick i mål på en tid runt 51 minuter. En tid som jag är mycket nöjd med. Väl imål tog jag mig tillbaka till Risentas tält och möttes av ett helt gäng glada tjejer som också precis kommit i mål efter en fantastisk prestation. Att få höra tjejernas fantastiska resultat och se deras glädje fyllde mig med så mycket energi. Vi forsatte att prata och åt lite innan det var dags att bege sig hemåt. Alla med lyckan på topp!
Stort tack till alla som var med och skapade denna fantastiska löparglädje denna dag, jag hoppas att vi ses igen nästa år!
Jag har under flera år intresserat mig av konditionsidrott i form av löp, sim och landsvägscykel. Redan förra året fanns tankarna på att delta i en triathlontävling men tyvärr räckte inte tiden till pga uppstarten av mitt företag. Det fick skjutas fram mot min vilja och iår, den 18 Juli gjorde jag det. Jag simmade 400 meter, cyklade 2 mil och sprang 5 km i min första triathlontävling, Karlstad triathlon med blandade känslor!
I detta inlägg delger jag er min fantastiska upplevelse från början till slut, enjoy!
I början av året var jag tveksam om jag skulle delta i ett triathlon, min kropp mådde inte så bra pga min sjukdom och jag fick hoppa över både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag låg i en svacka och bestämde mig därför för att ta en sak i taget – Jag började med att fokusera på Vätternrundan. I takt med att min kropp kändes bättre började hoppet om ett triathlon iår komma tillbaka, dock var jag lite skraj ändå. Jag hade ju aldrig genomfört ett och hade noll koll på hur jag skulle gå tillväga. Jag började prata med vänner om min idé, vänner som både deltagit och inte deltagit i en tävling. Alla var eniga, de tyckte att jag skulle ställa upp och peppade mig till att göra det. Så jag tog mitt beslut till fånga och anmälde mig till motionsklassen Sprint i Karlstad Triathlon den 18 Juli.
Efter Vätternrundan la jag därför om träningen. Från att näst intill enbart cyklat började jag även simma och springa, något jag var rädd för att min kropp skulle reagera negativt på i och med mina ledbesvär tidigare iår. Jag drog ned på både cyklingen och crossfiten och började istället springa och simma lugnt. Det gick bra, över förväntan och min kropp svarade positivt! Vilket var fantastiskt! – “Yes! Äntligen var jag tillbaka i mitt gamla jag igen!”. Jag kände mig stark, redo att anta den nya utmaningen!
Men så kom det, bakslaget, som ett brev på posten. Dagarna innan tävlingen bestämde sig moder natur för att ge ett väderomslag med kyla och åska. Mina leder reagerade såklart på detta i form av värk, svullna leder och lätt feber. Min oro växte, tänk om jag inte kunde vara med på min tilltänkta triathlondebut? Jag bestämde mig för att inte lägga fokus på detta utan göra det bästa av det hela. Som tur var återhämtade sig min kropp snabbt och jag återfick kontrollen.
Kvällen innan besökte jag Mariebergsviken för att hämta ut mitt startkuvert och kolla hur området såg ut. Det gjorde mig lite nervös. Därefter mötte jag upp A som skulle vara på besök under helgen och fanns även där som stöd för mig under helgen. A är en duktig triathlet och rutinerad vilket gjorde mig ännu mer lite nervös när han korsförhörde mig med saker. Dock behöll jag lugnet, för vad är det värsta som kan hända egentligen? Jag skulle ju bara simma, cykla och springa lite.
Lördagen den 18e juli bjöd på underbart väder, dvs. strålande sol! Jag och A åkte in i lagom tid, fixade iordning min växlingszon och pratade lite strategi innan. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lägga upp sakerna i växlingszonen men gjorde väl det bästa av det hela. När det var dags att pricka av sig i simningen så kändes allt bra, jag var lugn och kände mig till lags med mig själv. Jag var glad för att jag hade 15 min på mig att komma i vattnet, som den sanna badkruka jag är! ;P Jag hade nämligen ingen våtdräkt och det var kallt. 19 grader i vattnet. brr! Jag la mig längst bak och Kl. 9.00 gick starten. Jag beslutade mig på en gång för att ta det lugnt och började crawla. Det gick bra och jag crawlade fram till första bojen, tog några simtag och fortsatte. Framåt slutet fick jag ont i min fot som jag har problem med och var tvungen att brösta, men det gjorde inget för jag var ändå nästan sist upp ur vattnet. Simma är inte min grej. ÄN!
Växlingen till cykel gick bra. Fort och smidigt tog jag mig ut på banan. Min första tanke var; “Äntligen är helvetet över, nu är det bara att kötta!”. Sagt och gjort drog jag på redan från start på min racer (utan tempobågar) och jag cyklade om person efter person. Det var en go känsla, cykling har blivit lite av min grej och jag har starka uthålliga ben så jag kände mig trygg i situationen. Enda tillfällena jag kände mig lite osäker var vid vändpunkterna då det kom skarpa kurvor. Det gillar jag inte! När jag var uppe i 40 km/h skramlade även cykeln lite oroväckande vilket gjorde att jag hämmande mig något från att trycka på fullt ut, men den höll trots allt. Det gick fort och jag kände mig peppad!
Efter de 2 mil cyklingen var det dags för 5 km löp. Även denna växling gick fint. Snabbt och smidigt. Benen kändes stumma och jag gick ut i något för högt tempo, men jag gillar att göra det för att få igång benen efter cyklingen. Efter någon kilometer hittade jag flowet och höll det. När det var dags för varvning så fattade jag inte anvisningarna utan sprang lite kors och tvärs innan jag kom på banan igen, folk skrattade åt mig men det bjöd jag på. :) Under andra varvet gick även skosnöret upp, skit också! Men det var inget mer med det än att stanna och knyta. Med ett stort leende på läpparna passerade jag mållinjen på tiden 1:18:03 som gav mig en 9e placering. Där möttes jag av mina nära och kära med kramkalas. Känslan var obeskrivlig.
Jag var bara så lycklig och glad, glad att jag faktiskt klarat genomföra detta med min kropp och inte emot. Att jag än en gång bevisat att jag minsann inte är min sjukdom och att allt är möjligt bara man är till lags med sin kropp. Underbart!
Löpningen var den svåraste delen tycker jag då jag inte visste hur hårt jag kunde pressa min kropp i och med de symtom i lederna jag haft tidigare i veckan. Jag vågade därför inte pressa mig i rädsla över att gå över den där gränsen, det var helt klart inte värt ett bakslag/skov så jag höll mig ganska långt under gränsen. Mitt mål med tävlingen var dessutom att ta mig runt utan några större tabbar eller att hamna i straffboxen och ha roligt! Tid var inte det viktiga. Det viktiga var att jag gjorde detta tillsammans med min kropp och inte i en kamp mot den. Vilket jag lyckades hålla och jag är mer än nöjd över min prestation!
Jag är också otroligt tacksam över alla som nära, kära och bekanta som kom och hejade på mig under denna dag! Det betydde otroligt mycket. Stort tack till er! <3 Nu siktar jag mot nästa triathlontävling, nämligen Görslitet den 8 augusti med samma distans.
SPLIT-TIDER:
Tyvärr strulade chippen under tävlingen så att splittiderna inte registrerades, men A som är väldigt insatt tog splittider på mig med sin pulsklocka så detta är hans tider och inte officiella.
Simning: 12:02 min
Växling cykel: 2:20 min
Cykel: 37:30
Växling löp: 1:31
Löp: 24:40
Mål: 1:18:03
