9 07 2015 | Race rapport, Spinning/Cykling |
I oktober 2014 slängde min goda vän Therese ur sig frågan om jag skulle vilja cykla Vätternrundan tillsammans med henne 2015. Då kändes det inte alls lockande, jag hade inte cyklat på landsvägscykling på 1 1/2 år och hade dessutom rädsla för fart/nedförsbackar. Bara tanken av att cykla 30 mil gjorde att jag fick ont i rumpan och panik, nu står jag här nästan 1 månad senare och har faktiskt genomfört Vätternrundan 2015. Det är lite overkligt och ofattbart men samtidigt helt fantastiskt. Jag har medvetet väntat med att skriva denna racerapport då jag har velat smälta/njuta av upplevelsen här och nu. Låta alla intryck och känslor sjunka in ordentligt, men nu är det gjort.
Jag gav mig in i utmaningen med ett motto som följt med mig under hela resans gång, från första förberedelser till den slutgiltiga målgången; “Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara cykla lite.”
Detta är min berättelse. Enjoy!
Låt oss börja med att backa tillbaka bandet. November 2014 närmare bestämt. Jag och en grupp tjejkompisar hade bestämt oss för att hänga på låset och anmäla oss till Vätternrundan 2015. Det fanns inget om vi fick en varsin plats, vi skulle ha en plats och det fick vi! Det var med blandade känslor av panik, förväntan och glädje! Jag hade ju inte cyklat på 1,5 år och senast jag cyklade på min älskade racer var jag livrädd för farten och att ramla. Jag var nämligen med om en otäck olycka i just en nedförsbacke för några år sedan som har satt kraftiga spår. Hur skulle jag komma över denna rädsla? Det var min största utmaning.
Jag löste det genom att skaffa mig en trainer, tanken var att jag skulle bekanta mig med cykeln inomhus under vintern när den stod still samtidigt som jag kunde träna/förbereda mig inför vårens utomhusträning. Jag hade redan innan jag skaffade trainern räknat ut att det skulle vara väldigt tråkigt att cykla på den, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt som det faktiskt var. Men det finns ett ordspråk som heter “det blir vad man gör det till” och jag bestämde mig för att inte tycka det var tråkigt, under långpassen tittade jag på filmer/serier och under de kortare passen la jag upp strikta träningsupplägg för att lura hjärnan lite. Det funkade otroligt bra och mitt pannben blev oerhört starkt!
En härlig träningsrunda tillsammans med tjejerna. Jag till höger.
I april var det dags att koppla loss cykeln från trainern och bege mig ut på landsvägarna. Helt plötsligt blev allt så mycket roligare och 1 timmes cykelträning kändes som 5 minuter. Allt cyklande på trainern hade även gett de resultat jag hoppats på, nämligen att jag skulle känna mig trygg på cykeln så det tog inte lång tid förens jag vågade mig upp i högre hastigheter och “släppa taget” i nedförsbackarna. Att susa fram var en ren frihetskänsla och rädslan jag oroat mig för var som bortblåst. Nu var det bara att köra och det var fantastiskt roligt!
Totalt skrapade jag ihop 210 mil i benen innan Vätternrundan och mot slutet snittade jag 30 km/h under mina rundor. Med denna förberedelse kände jag att jag verkligen var redo och jag ville även försöka få en bra tid och inte bara ta mig runt. Jag drömde om en tid på runt 10-11h som personer i min närhet sagt att de tyckte jag skulle satsa på.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Sista veckan innan vättern trappade jag ned träningen, de andra tjejerna började bli nervösa men jag själv kände ingen nervositet. Jag såg bara fram emot att vad som komma skulle då jag kände mig väl förberedd inför rundan.
Vi åkte dit redan under torsdagen för att i lugn och ro kunna hämta ut nummerlappar, handla i mässan och hinna få tillräckligt med sömn innan starten som skulle gå 21.36 på fredagen. Vi laddade upp med uppesittarkväll under torsdagen där vi åt pizza, spelade brädspel och fick många goda skratt! Det kunde inte bli bättre uppladdning!
Jag (vänster) och Sara när vi skulle hämta nummerlapparna samt kolla in mässan.
Under självaste fredagen kände jag mig fortfarande lugn och trygg. Ingen nervositet! Vi sov länge och framåt eftermiddagen var det dags att göra iordning cykeln och all utrustning. Klockan tickade och 2 timmar innan vi skulle åka iväg till start åt vi sista måltiden som blev pasta carbonara. 30 minuter innan vi skulle dra iväg klädde vi på oss cykelkläderna och kollade igenom cyklarna en sista gång, när jag skulle sätta på min pulsklocka och dess GPS-sensor (Polar RCX5) upptäckte jag till min förtvivlan att den saknades i ramväskan! Panik uppstod – Vart är den? Utan den kunde jag ju inte se vilken hastighet jag cyklade i och att cykla i 10-13h utan att veta hur fort jag cykla var inte så lockande. Jag ville ju ändå veta på ett ungefär för det mentala. Jag blev jättesur och snurrade runt och letade som en yr höna. De andra försökte hjälpa mig tappert, men utan framgång.
Tillslut insåg jag vad jag höll på med, stannade upp och tänkte – “Men herregud Emma, det är bara en jäkla klocka.. Skit i den och bara kör på känsla och ha kul, tid är inte allt i världen! Möt människor och ha kul!”
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
Med de orden gick jag in för min första målsättning, det vill säga att ta mig runt utan att få ont i rumpan (eller annan kroppsdel) och ha roligt. Vilket jag också hade hela vägen! Jag stannade på varenda depå, åt bullar och egengjorda energibars på varenda depå samt pratade med människor. Till min förtjusning var det många som kom fram och hejade på mig, berättade att de följde mig i sociala medier och vi hade trevliga samtal. Jätteroligt verkligen! Tiden sprang därför fort iväg i depåerna och jag spenderade totalt kanske 3-4h i alla depåer. Vädret var kanon och jag njöt verkligen hela rundan och runt Hjo stötte jag på en lika pratglad herre som jag tog följe med ända in i mål så den sista tredjedelen gick lekande lätt och kändes superkort då vi snackade nästan hela vägen.
Sluttiden blev 13:29h (inaktiv tid 3-4h) vilket jag är så nöjd med. När jag gick i mål och folk i min närhet frågade hur det kändes med de sista backarna gav jag som svar: “Vilka backar?”. Jag fick aldrig ont i rumpan och känslan är att jag vill göra om Vättern nästa år igen, och då köra en trio med både Tjejvättern, halvvättern och Vätternrundan. För något jag har fått upp ögonen för under denna period är hur fantastiskt det är att cykla! Speciellt i klunga, och det vill jag göra mer av. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jäklar vad roligt det är att cykla!
I mååål! Den känslan.. Fy tusan vad grym jag är. :)
24 11 2014 | Race rapport |
I lördags sprang jag “once-in-a-lifetime”-loppet Stockholm Tunnel Run och jag gjorde det tillsammans med en “gammal” nät-/fotovän vid namn Ulrika som startade i samma startgrupp som mig. Min ambition med loppet var nämligen att ta mig runt med ett leende på läpparna och bara njuta! Ta in uttryck, stanna och ta bilder, se och uppleva! Vilket jag också gjorde.
Det var fantastiskt mycket folk! I startfollan kryllade det av reflexvästar så jag var bara tvungen att ställa mig på kanten och ta en panoramabild med mobilen (som så många andra också gjorde). Det är ju svårt att fånga bild men ovan syns det ganska väl. ;)
Det roligaste med loppet var att de flesta tänkte som jag, att det skulle vara en kul grej. Det kanske hade viss inverkan att arrangörerna även gått ut med att det inte är något lopp att sätta PB på. Vilket medförde en härlig stämning bland löparna! Det hejades på varandra med hejarramsor m.m. vilket var fantastiskt kul! Mer sådant tycker jag!
Själva loppet var över förväntan bra. Det var sjukt häftigt med alla ljuseffekter, ljud, konst m.m. Jag stannade flera gånger för att ta bilder på spektaklet! Jag blev riktigt förvånad över hur fin konsten var som kommer att vara där “på riktigt” sedan också. Bland annat ett stort träd. Jag gillar att det tänks utanför boxen mer idag. Att kommunerna vågar ta ut konsten utanför trygga väggar i byggnader så att alla kan uppleva den i vardagen. För det är ju trots allt de små sakerna i vardagen som gör livet sådär härligt! :)
Jag höll mig i zon 2 (prattempo) hela vägen och hjälpte dessutom Ulrika till ett PB genom att peppa henne som bara den mot slutet. Vi gick i mål på tiden 1:02:14. Detta fantastiska lopp kommer jag sent glömma. :)
Sprang du också loppet? Vad tyckte du isf? Berätta gärna.
13 09 2014 | Race rapport |
Egentligen skulle jag ha sprungit DN Stockholm Halvmarathon idag, men jag har inte känt mig alls i form dom senaste veckorna. Speciellt inte efter en dunderförkylning som jag råkade ut på för någon vecka sedan. Så jag bestämde mig väldigt hastigt att avblåsa loppet och haka på Tjurruset här i Karlstad istället med klubben. Så fick det bli!
Loppet var enormt roligt, som alla andra år jag varit med! Och det blir bara tuffare och tuffare vilket är ännu roligare! I år satsade jag inte på att få någon bra tid, i och med min dunderförkylning förra veckan. Målet iår var istället att bara ha det roligt och njuta av tillvaron! Så jag hängde med strömmen, peppade och blev peppad av alla andra deltagare. :) Det var en fantastisk löpafest fyllt av jävlaranamma! Skitroligt bokstavligen!
Jag vet att många är nyfikna på min tid också, och den blev 1:07:44 och gav mig placeringen 48.
Sprang du också tjurruset här i karlstad? Hur gick det för dig? :D
17 08 2014 | Löpning, Race rapport |
För några veckor sedan anmälde jag mig till midnattsloppet i Stockholm då min vän Therese också skulle springa det. Jag satte inga mål med loppet mer än att genomföra det som en rolig grej och ta in alla intryck under kvällen. Jag startade bland dom sista, i grupp 4c. Vilket också ledde till att jag inte hade några som helst förväntningar på en bra tid. Men det behöver man inte alltid ha! :)
Vi laddade inför loppet med att äta tacos till lunch och en pastasallad till middag. 22.05 skulle jag vara i min startfålla och turligt nog råkade jag hamna allra längst fram. Dock var det svårt att värma upp med Friskis-damerna på scen då många var trångt i startfållan. Men jag studsade runt där så gott jag kunde. :) Det var kul!
22.25 gick startskottet! De blinkade lampor och eldade i “startbågen”. Med ens kände jag kicken då jag fick en sjukt bra start. Jag hade nästan inte en enda kotte runt omkring mig och kunde ösa på första 2 km. Efter 2-2,5 km hade jag däremot börjat springa ikapp startledet innan mig och det var som att möta en vägg. Trafikstockning deluxe! Men jag höll mig till vänster och kom fram i ett hyfsat bra tempo hela vägen och kom i mål på tiden 48:40min som gav mig placering 648. Jag är nöjd! Även om jag inte kunde maxa, men det hade jag ju redan ställt mig in på att inte kunna.
Jag tycker loppet var grymt bra arrangerat, det fanns inget att klaga på. Det var grym underhållning längs hela vägen och många härliga intryck att ta in. Jag trodde aldrig de kunde vara så roligt att springa ett lopp i mörker men detta överträffade mina förväntningar med hästlängder. Härligt!
Nu laddar jag inför Stockholm Halvmarathon den 13 September och då ska jag minsann satsa på tid. Ses vi där? :)
14 06 2014 | Löpning, Race rapport |
Fotograf: Fredrik Karlsson/solstafoto
Jag har nyligen kommit hem från en fantastiskt underbar löparfest här i min hemstad, nämligen 35e upplagan av Karlstad Stadslopp. Jag hade från början inte tänkt delta, ni som följt mig ett tag vet ju att jag har haft problem under ganska lång tid med min ena stortå (lös nagel och hallux valgus) men jag kunde inte stå emot när det visade sig bli så fint väder och när Friskis & Svettis räknat med mig. Så jag och min kompis Anna taggade ihop oss innan start och peppade varandra.
Väl vid startlinjen så körde värmde vi upp med lite jympa som Sats stod för, vi var ganska ensamma i vår grupp att göra detta då de flesta verkade vara i andra tankar. Jag och Anna stod i startgrupp Gul som var avsedd för löpare som hade målet under 42 min. När jag anmälde mig för länge sedan kändes detta rimligt, idag gjorde det verkligen inte det. Men både jag och Anna tog detta som en kul grej och sög in oss av all positiv energi som det bjöds på, idag skulle vi enbart ha roligt!. :) Extra kul var det att en läsare (Carl-Johan om jag minns ditt namn rätt) kom fram och önskade mig lycka till. Jag hoppas att du läser detta för det gav mig så grymt bra energi och jag blev så glad! Tack! Jag hoppas att du nådde ditt mål med dagens lopp.
När startskottet gick så kände jag mig väldigt glad och förväntansfull, mina tävlingsnerver kopplades in och jag gick ut i ett 4:20-tempo som kändes väldigt rätt för ben och kropp. Dock märkte jag ganska snart (runt 1 km) att min tå inte ville vara med alls, så jag lyssnade till dess signal på smärta och sänkte tempot till 4:45 som jag höll mig omkring resterande delen av loppet. Jag passade på att njuta och leva här & nu, suga in alla intryck och folkjubel. Vilken fantastisk känsla!
Jag passerade mållinjen på 47:50 min, en tid som jag är ruggit nöjd med även om det är långt ifrån PB. Men jag visste egentligen redan innan att idag skulle jag inte springa något PB och därmed gick jag in med en helt annan inställning. Nämligen att njuta av varje sekund!
Jag vill även ge ett stort tack till alla vänner, bekanta, kollegor, klienter och läsare som hejat på mig idag! Jag ägna dessa 47:50 min åt att tänka tillbaka på allt jag gjort, att jag för 3 år sedan sprang detta lopp för första gången och att jag ett halvår tidigare knappt kunde ta mig ur sängen vissa morgnar samt den utveckling jag gjort till där jag är idag. Det gjorde mig tårögd av lycka i kombination med all värme och energi ni givit mig idag. Vilket har gett mig sådan motivation och inspiration att jag ser verkligen fram emot att slå mitt PB i både 10 km och halvmarathon till höst i Stockholm. Det är NI som sett till att denna dag blev så perfekt och underbar. NI har idag fyllt mitt hjärta med så mycket värme och glädje at
t ni inte anar. Ni är bäst!!
Och till alla er läsare som sprang loppet och inte mötte, grymt jobbat! Heja er!
1 06 2014 | Löpning, Race rapport |
Jag åkte till Stockholm redan i fredags på morgonen då jag passade på att göra lite nytta också och hinna med lite möten. Framåt eftermiddagen mötte jag upp min vän Emelie som jag fick bo hos (tusen tack än en gång) under natten till lördagen. Vi hade ett härligt fredagsmys med pizza och godis i stora mängder. Mums!
På lördagen var det sedan dags för det jag tränat och drömt om sååå länge, nämligen Stockholm Marathon och mitt livs första marathon också! Jag var sjukt nervös på morgonen men tvingade i mig en rejäl frukost. Sedan mötte jag upp mina föräldrar på centralen som kommit för att heja på mig under loppet. Vi åkte sedan tillsammans till startområdet och jag var där ca 1h innan. Jag velade väldigt mycket om jag skulle ha långärmat eller inte vill jag minnas, men det slutade med att jag fick ha långärmat då jag inte hann lämna in den utan prioriterade toalettbesök precis innan start istället. Ni som har varit med på lopp vet ju hur lång kö det brukar vara. ;)
12.10 gick min start (grupp F). När jag passerade startlinjen kände jag med en gång att det skulle bli tufft, min stortå som strulat i flera veckor med smärta gjorde väldigt ont nu redan vid start. Men jag hade redan bestämt mig att det inte skulle få hindra mig från att delta denna dag. Jag gick ut i ett ganska lågt tempo, första 1-3 km såg jag som en uppvärmning och sprang i ca 5:40-tempo och i pulszon 2-3. Därefter lättade trängseln och det var lättare att komma upp i det tilltänkta tempot, det blev inte det tempo som jag tänkt mig från början utan jag körde på dagsformen och den låg på runt 5:00-tempo. Jag kände mig stark och det kändes busenkelt hela första varvet, förutom min tå då som bara gjorde mer och mer ont ju längre jag sprang. Dock mellan 15-30 km så hade tån domnat bort och jag kände inte så mycket av den och därmed inte så mycket smärta. Men vid berömda 30 km när jag började få tampas med lite mjölksyra kom smärtan som ett brev på posten igen! Förmodligen för att jag höll på att tappa min löpteknik lite. Och herre jesus vad ont det gjorde i tån! Så de sista 12,2 km var en ren plåga i smärta av stortån. Jag försökte tänka på annat men det var extremt svårt.
Sista 5 kilometrarna var värst, jag minns att jag bara ville få det överstökat och amputera tån. Jag blev jättearg över tån eftersom den tvingats sänka mitt tempo jag tänkt hålla rakt igenom. Så jag bet ihop, samlade mina sista krafter och ökade tempot lite. Jag svor inom mig och en och annan tår föll pga den förbannade smärtan!
Sista svängen in på stadion visste jag inte riktigt vart känslorna skulle ta vägen, en så mäktig känsla! Och nog klarade jag av att lägga in en spurt sista 200 metrarna också! Jag var ju sååå nära att komma under en magisk gräns!
Jag passerade mållinjen på 3:50:18. Vilket jag är väldigt nöjd över med mina förutsättningar! Både kropp och ben var med mig ioch samarbetade så bra! Det var bara den där lilla detaljen med tån som ställde till det egentligen. Redan innan jag ens kommit imål visste jag att jag ville ha revanch, så nästa år ska jag delta igen! Och nu har jag ju en tid att slå också. :)
Jag är såklart sjukt nöjd över att jag tog mig i mål och på under 4h (3:50:18 för att vara exakt). Men det jag är allra mest nöjd över är att min kropp mår bra såhär dagen efter! Knän, höfter, lår, rumpa, rygg… Allt är i fint skick! Endast lite stela (okej, ganska mycket) muskler i skinkor och baksida lår. Vilket betyder att all min träning har gett så bra resultat det bara kan ge. :)
Och tänk, för 3 år sedan vid den här tiden kämpade jag med att ens kunna springa över huvudtaget. Det är inte klokt. Jisses vad bra jag är!
