Hur håller man nyårslöftet och framförallt, hur gör man det bestående? För cirka 2 år sedan skrev jag ett inlägg om hur viktigt det är att sätta upp mål och inte bara ange ett nyårslöfte. Jag har själv en lång resa i bagaget som krävde betydligt mycket mer än ett nyårslöfte, i det här inlägget berättar jag om hur jag gjorde för att lyckas komma till en hållbar god hälsa.
Svarta kläder: 2011, 140 kg Rosa/Blå kläder: 2014, 70 kg
Nyårsafton 2016. Året går så otroligt fort. Det känns som det nyss var nyårsafton 2015 men samtidigt ändå ganska långt borta. Det är lustigt det där, hur det kan kännas. Under mitt 2016 har det hänt mycket som jag kommer att minnas lång tid framöver, vissa saker livet ut. Både bra och dåliga, men till 99% är de enbart positiva saker då det är så jag vill minnas mitt liv som helhet när jag en dag “ligger på dödsbädden” och tänker tillbaka på mitt liv.
Nu är det inte lång tid kvar, om exakt 3 veckor åker jag från Stockholm tillsammans med min andra hälft Tomas till Nice för att springa årets marathon, nämligen Marathon Des Alpes, Nice – Cannes längs den franska rivieran. Jag är riktigt förväntansfull och vet att det kommer bli en underbar upplevelse då alla jag pratat med som varit i någon utav orterna bara älskar miljön!
För ca 3 veckor sedan var det inte alls säkert att loppet skulle bli av pga säkerhetsrisk med tanke på det som hände i somras, men beslutet togs ganska nyligen att loppet skulle äga rum som planerat med extra säkerhetsstyrka och lite omdragen bana. Något som gjorde mig väldigt glad! Inte bara för min egen skull utan även politiskt.
Min träning inför maran har varit lite upp och ned. Detta främst pga mitt jobb som varit mycket tidskrävande den senaste tiden, men jag har försökt så gott jag kan och kortat ned långpassen med tempoökningar i slutet i stället. Målet med detta maratonet är ändå inte att springa på ett personligt bästa utan att ta det lugnt och njuta av omgivningen/miljöerna. Precis som förra året i Malaga. Så jag tippar på att det kommer ta ca 4-4,5h för mig att springa dessa 4,2 mil. Min vision och mål är att komma i mål lika fräsch som när jag startade.
Är det någon mer än jag som ska springa loppet i år? Eller kanske har du sprungit det något annat år? Berätta för mig!
Hur underbart ser inte detta ut från 2015?
Ibland pratas det om motion och ibland pratas det om träning. Sedan finns ju något som heter vardagsmotion också. Då kan man ju fråga sig; Vad är skillnaden mellan alla dessa rörelseformer? Dessutom säger den ena källan att vardagsmotion är livsviktigt medan den andra källan säger att träning är det. I detta inlägg tänkte jag skriva min tolkning kring det hela.
Att motionera och träna regelbundet ett 2-4 gånger i veckan är jättebra! MEN det man absolut inte får glömma är vardagsmotionen. I min värld består grunden till all träning av vardagsmotion. Vardagsmotion är något jag strävar efter att utföra varje dag året om.
Vardagsmotionen försämrar inte immunförsvaret som hårdare träning gör vilket minskar risken för att du blir sjuk. Hård träning har en nedbrytande effekt av kroppen och för mycket hård träning i kombination med för lite vila/återhämtning (och/eller fel energibalans) ökar risken för att göra dig sjuk eller skadad. Om du då ser till att ha en god grund med vardagsmotion som stärker ditt immunförsvar, ökar din blodcirkulation och därmed också minskar risken för hjärt-/kärlsjukdomar är det mycket lättare (och framförallt mer riskfritt) att ta steget längre. Att t.ex. börja motionera eller träna utan att drabbas av en sjukdom eller skada efter 2-3 veckor eftersom kroppen då är van vid att vara aktiv.
Det bästa med vardagsmotionen är att det blir en omedveten handling tillslut. Alltså att du tar tappan istället för hissen utan att tänka på det, för att det är en självklarhet.
Jag brukar säga att vardagsmotionen är ett måste för att överleva medan motion är till för att må bra. Att träna däremot är en lyxvara, något man kan vara utan men som är jäkligt roligt eftersom bland det bästa som finns är att nå sina mål.
Under de senaste dagarna har jag velat mycket fram och tillbaka om jag ska delta i årets upplaga av Vätternrundan. Ett ruggit oväder från Tyskland är på ingång innehållande kalla hårda vindar, ösregn och även åska vilket är rena döden för mina leder och kroniska sjukdom. Därför tar det emot, men jag ställer in min tur runt sjön….
Huvudmålet är trots allt inte Vätternrundan i år utan det var bara tänkt som en genomkörare med laget inför det “riktiga” målet i år, nämligen att cykla till Paris och eftersom den cykelturens start bara är någon vecka efter Vätternrundan väljer jag att avstå. Det är inte värt att riskera att skov med inflammation i lederna som kan håll i sig i flera veckor i värsta fall innan det blir helt bra. Så den här gången vinner den visa/kloka delen av Emma emot den envisa/målinriktade Emma.
Jag måste dock erkänna att jag är enormt dålig på att ge upp mål, även delmål som man kan säga att detta är. Har jag bestämt mig för något så ska det extremt mycket till för att jag ska banga, som det blev i detta fall. Det har sina konsekvenser vill jag lova. Hela dagen sedan jag fattade detta beslut har jag varit grinig/gråtfärdig om vartannat eftersom jag faktiskt vill cykla egentligen! 5 åringen i mig kommer fram och vill helst bara lägga mig ner på mage i matbutiken och sparka/flaxa hej vilt runtomkring mig samtidigt som jag skriker allt vad jag har för att jag inte får något godis då det inte är lördag… MEN eftersom jag är 27 år och inte 5 år så kändes det som en osmart idé att göra, så jag beslutade mig för att ta bilen till en sjö i närheten med ridstigar av sand och springa fullt ös på dem… Jag gjorde det, i nästan 8 km! Bara för att avreagera mig!
Nu sitter jag här och försöker hitta 100 anledningar till varför det är skit att cykla Vätternrundan istället. Och egentligen, ärligt? Hur kul är det att cykla 30 mil (varav halva rundan är nattetid) i storm? Jag tävlar inte för att vara bäst utan för att ha roligt. Och vädret är en avgörande faktor om det blir roligt. Cyklat runt sjön har jag redan gjort, så upplevelsen har jag fått. Men sedan kommer den där fantastiska känslan av frihet upp i huvudet, hur fantastiskt det är att cykla som vinner över alla mina argument mot… DAMN!
Hur som helst, jag lyfter hatten av till alla er som faktiskt tänker bita ihop och köra ändå! För det kräver ett jävla anamma och psyke. Så ni är GRYMMA! Jag kommer att hålla tummarna för er och fortsätter att be till vädergudarna att vädret ska bli lite bättre för er skull.
STORT LYCKA TILL!
Iår ska jag springa Stockholm Marathon igen och jag har skrivit ett program till migsjälv. Så i tisdags tänkte jag ge mig ut på min inplanerade morgonjogg på 10 km i vanlig ordning. Kropp och knopp kändes pigg när jag klev ur sängen trots att det var lite motigt att gå upp av besvärliga skäl. Haha. Jag tänkte inte mer på det utan snörade på mig skorna, låste dörren och begav mig ut i den fina morgonsolen.
Jag hann inte ens ta 10 löpsteg innan jag kände att något inte var som det skulle i kroppen, men jag fortsatte ändå i tron om att det skulle ge med sig. Ni känner säkert igen den tankegången. Jag fortsatte att jogga på och kroppen kändes bara tyngre och tyngre, benen kändes som betongbitar och tillslut började pulsen skjuta upp i taket. Mitt joggtempo på 6:00-tempo kändes helt plötsligt som att jag sprang allt vad jag hade för kung och fosterland. Ett tempo som jag annars brukar vara lätt och rogivande som jag kan hålla i oändlighet, men inte idag. Så efter 800 meter stannade jag upp och ställde mig frågan; Vad är det jag håller på med?
Väldigt fort insåg jag att det fanns ingen anledning till att fortsätta pressa kroppen ytterligare 9,2 km bara för att det står på schemat. För vad skulle det ge? Min kropp skrek efter något annat även om mitt huvud ville fortsätta. Visst, jag skulle kunna ha varit envis och fortsatt pressa mot min kropps signaler. För hur var det – No pain, no gain. Eller? Det är iaf ett ordspråk som används flitigt i träningsvärlden och dess hets. Själv går jag på filosofin att ALLTID träna med min kropp och aldrig emot, för i grund och botten är det trots allt en god hälsa jag vill ha och upprätthålla. Inget annat! Vilket är (tro det eller ej, även för mig) lätt att glömma ibland i all denna träningshets vi utsätts för idag i sociala medier. Då är det extra viktigt att ställa sig den där frågan; “Vad är det jag håller på med och vad är det jag egentligen vill?” för att aldrig glömma varför man utsätter sin kropp för det här och vad det är man egentligen vill. I mitt fall är det för att ha en frisk, symtomfri och pigg kropp.
Så jag beslutade mig för att vända om, gå hem och planera om dagen så att min kropp skulle få så mycket vila och återhämtning som möjligt denna dag. Morgonen därpå tog jag nya tag och vips var min kropp åter på banan igen. Morgonjoggen, i samma tempo, kändes lekande lätt, rofylld och full av energi. Benen var superlätta och jag flög fram.
Jag ångrar för allt i världen inte att jag avbröt passet trots att det kändes tungt. Jag älskar helt enkelt mig själv tillräckligt mycket för att lyssna på min kropp, gör du det med din? Våga vila! I det långa loppet tjänar du mest på det.
