9 01 2015 | I Emmas huvud, Tankar |
Svaret är ja.Vet du verkligen vad du vill finns det inga som helst hinder som kan stoppa dig. Därför är det så viktigt att skapa mål! Fast då kommer ju det där lilla lilla problemet som ofta infaller sig hos så många. Du kanske känner igen dig i din studieperiod att fram tills själva provdagen kunde du allt, men bara några dagar eller veckor efter provtillfället hade du glömt bort allt eller stora delar av provet? Du kanske också känner igen dig i att när du väl nått ditt mål om att gå ned ett x antal kilon i vikt eller om att springa 5 km under 30 min så har du tappat gnistan och därmed fallit tillbaka i gamla mönster igen? Jag känner igen mig i alla fall. För jag var den personen under 23 års tid och jag är säker på att du någon gång också varit med om något liknande. Då kommer den stora frågan, vad händer sen när man har nått det där målet? Hur ska man göra för att låta det bli bestående?
Jag tror. Att om ett mål är tydligt nog, då är det mycket lättare att låta sig fångas av själva målet än av de hinder och problem som kommer att uppstå längs vägen. Om ett mål även är tändande, då är det just den känslan som hjärnan låter sig fångas av. Om ett mål dessutom är tidsbestämt, då kan du göra en handlingsplan och få något att sträva efter.
Jag tror också att det är väldigt viktigt att inte bara ha ett mål utan flera som sträcker sig över en lång tid. Då pratar jag inte över några veckor, månader eller upp till 1 år. Nej, nu pratar jag om flera år. Jag tror också att sättet vi tänker på spelar en extremt stor roll på hur resultatet blir. Jag tänkte därför ge ett realistiskt exempel som jag vet att många av er kan accosiera er till. Låt oss säga att du inte har sprungit något, du är helt grön och klarar knappt av att springa 100 meter utan att vilja lägga dig ned på marken och dö. Du tänker att du bara ska ta dig till den lycktstolpen där borta så får du stanna sedan, men vad händer ca 5 meter innan lycktstolpen? Jo, du saktar in och när du väl kommit till lycktstolpen har du redan stannat 1 meter innan! Vänd då på tanken, vad händer om du tänker att du ska förbi lyktstolpen istället? Jo, då flyttar du målet lite framför själva huvudmålet och ror därför iland till 100%. På precis samma sätt fungerar det med ett tidsbestämt mål. Därför tror jag det är viktigt med flera mål och en handlingsplan som aldrig slutar!
Jag själv sätter upp 15-20 mål som jag ska göra inom 10 år och jag ser dessutom till att den alltid är uppdaterad genom att aldrig låta den lida mot sitt slut. När ett mål är uppnått, ja då byggs det på ett nytt. Jag brukar därför varje år (1 Oktober) uppdatera med nya mål och drömmar för kommande 10 år. De mål jag uppnått, ja dom bockar jag av och ersätter med nya. På så vis skapar jag mål och en handlingsplan för livet som ska ta mig till mina drömmar. Nu har jag inte hållit på med detta så länge eftersom jag bara är 26 år och påbörjade med detta tänk vid 23 års ålder, men utefter mina resultat jag gjort under dessa tre år vill jag påstå att detta är ett vinnande koncept! Inte bara för mig, utan jag tror även att andra kan dra nytta av detta tänk.
Foto (2 bilder i mitten): Rebecca Hansson
Jag kommer INTE att gå in i detalj på hur man sätter mål genom olika metoder som jag tänkte från en början. Nej, det finns det gott av på internet och det är bara för er att googla på det så dyker det upp massor med träffar. Jag vet dessutom att ett flertal träningsbloggare skrivit jättebra inlägg om hur man sätter mål. Det känns onödigt om jag också ska bidra med ännu ett sådant inlägg med samma budskap fast med andra ord, mina ord. Jag har därför tänkt låta denna månad handla lite mer om det mentala. Något som är bland det viktigaste jag vet, nämligen hur man kan använda sina tankar till att nå sina mål! Precis som i det lilla exemplet om lyktstolparna jag berättade ovan. Vad tror ni om det?
Jag kan ju berätta att om jag inte hade haft denna mentala styrka och förmåga att vända något negativt till positivt skulle jag ALDRIG varit där jag är idag. Trots hur väl jag satt mina mål, för som jag sagt såå många gånger tidigare – Att sätta ett mål betyder så otroligt mycket mer än bara några ord på ett papper. Det handlar om att ändra vanor, både i kropp och själ.
Foto: Lina Flodins
21 12 2014 | Löpning, Tankar |
Årets kortaste dag har snart passerat. Dagen bjöd inte på många solstrålar men det var i alla fall klarblå himmel och sol! Detta var jag såklart tvungen att utnyttja så det fick bli ett långpass i kylan på 1h och 45 min tillsammans med en av mina bästa vänner Sara. Det var med tunga stela ben jag tog mig runt de 17 km jag lyckades skrapa ihop under denna tid. Att jag dessutom hade enorm träningsvärk från torsdagens crossfitpass gjorde det ju inte lättare att ta sig runt heller. ;)
Jag kan erkänna en sak, och det är att jag sovit enormt dåligt den senaste tiden. Detta beror till största del på att jag tänker alldeles för mycket, jag har sådana perioder ibland. I natt hade jag dessutom lite känningar i mina leder vilket gjorde det ännu svårare att sova. Sömn är ju otroligt viktigt oavsett dag på året, utan god sömn rasar vardagen samman och träningen går dessutom åt helvete. Så jag hoppas verkligen att jag får rätsida på detta med sömnen snart.
Men trots detta var det otroligt skönt att springa en lång tur idag i ett tempo som passade min kropp för dagen, nämligen 6:10-tempo. I sådana här lägen är det otroligt viktigt för mig att lyssna på min kropp och inte bara köra på som jag tänkt från början, för det såg helt annorlunda ut kan jag lova. Det är också vid sådana här lägen som jag frågar mig själv några extra gånger varför jag gör detta. För det ÄR helt okej att inte alltid vara på topp, det ÄR helt okej att det inte alltid blir som planerat. Det viktigaste för mig är att jag KAN och VILL springa och att jag HAR en god hälsa. Sedan skiter jag i om det blir 17 km eller 30 km, 5:00-tempo eller 6:00-tempo så länge jag mår bra och tränar med kroppen.
Så när jag kom hem tog jag ett långt skönt bad och lyssnade på Maratonpoddens nya avsnitt som leds av Petra Månström och resterande delen av dagen ska jag bara ta det lugnt och njuta av julen!
Ha nu en mysig 4e advent! :)
18 10 2014 | Övrigt, Tankar |
Jag får många frågor angående kompressionskläder, framför allt tights och strumpor. Vad är meningen med dessa och behövs de verkligen? Idag möts vi av att var och varannan person bär kompressionskläder, både i gymmet och i montionsspåret. I detta inlägg tänkte jag skriva lite om kompressionskläder samt mina tankar kring dessa.
Syftet
Kompressionskläder är i grund och botten till för att förbättra återhämtningen. Detta sker genom en ökad blodgenomströmning i musklerna. Blodet för då bort slaggprodukter och låter nytt fräscht blod strömma igenom. Så egentligen ger de allra bäst effekt att ha på sig efter träningspasset, gärna timmar efteråt och kanske till och med över natten.
Under träningspass
Som jag nämnde använder många kompressionskläder under träningspass. Många upplever dessa ge bättre prestationsförmåga i form av ökad uthållighet och minskad trötthet. Dessutom är dom mycket bekväma att ha på sig och beskrivs som att bära ett andra skinn. Någon annan medicinsk effekt har dom inte under träning.
Mina tankar
Själv använder jag endast kompressionskläder när jag sover i form av tights och strumpor under höst och vintertid. Detta på grund av min ledsjukdom reumatism. Ökad blodcirkulation lindrar då symtom. Tyvärr är det vanligt idag att använda kompressionskläder som en lösning på en skada. Visst, det är en lösning temporärt, men i längden håller det inte. Min vision är istället att ta itu med problemet på en gång. Från grunden. Vad är det som utlöste skadan och hur ska jag kunna förändra det? För mig som reumatisker är det extra viktigt att känna kroppen under träning för att inte överbelasta och få återfall. Därför använder jag inte kompressionskläder när jag tränar. Jag brukar säga att jag tränar med min kropp och aldrig emot. I alla lägen. Genom att då använda kompressionskläder hämmar jag signaler för kroppen att säga att något är fel. Om jag använder kompressionskläder märker jag inte en ev. skada förens det är “för sent” medan om jag inte använder kompressionskläder så hinner jag känna skadan och kan avbryta innan det blir för illa. Jag tränar inte för att prestera, så därför är det då inte viktigt för mig att döva viktiga signaler från kroppen. Jag tror istället på en starkt uppbyggd kropp från grunden med en god teknik och inga kompressionskläder i världen kan mäta sig med det.
Hur tänker du kring kompressionskläder?
4 10 2014 | Crossfit, Tankar |
Jag vill inleda detta inlägg med att skriva – Jag har höjdskräck! Deluxe! Jag kan inte stå högre upp än på en stol utan att bli paralyserad och handlingsförlamad, alltså kan jag nätt och jämt byta glödlampa.
Idag gjorde jag något oväntat. Efter dagens WOD stannade jag och två tjejer kvar boxen för att träna lite på våra gymnastiska svagheter. Det inleddes med att stå på händer, hänga i ringar m.m. för att sedan plocka fram repet att klättra i. Repet har varit min mardröm, stora skräck. Dels för att jag inte kunnat ta mig upp rent styrke-/teknikmässigt men också för min enorma höjdskräck. Jag är så rädd för att ramla ned och dö. Idag gav jag mig på repklättringen och jag fick till en riktigt bra teknik som kändes trygg. Så jag klättra en bit upp, högre än stolshöjd!
Kan ni gissa känslan jag fick? Först panik över hur jag skulle ta mig ned, men det löste jag. Väl nere fick jag en enorm segerkänsla och tyckte till och med att det var lite roligt att leka klätterapa, så jag testade en gång till! Jag mötte en av mina största rädslor och övervann den! :D
Nu återstår bara att utveckla denna repklättring till ännu högre höjder, målet är att nudda i takbjälkarna och sedan även ha en lika fin teknik ned. Så att jag inte slår ihjäl mig.
Har du övervunnit någon rädsla? Isf, vad och hur gick du tillväga?
30 09 2014 | I Emmas huvud, Tankar, Utmaningar |
F0to: Rebecca Hansson
Precis som en av mina favoritbloggare Linda så har jag valt att haka på utmaningen Move. Nourish. Believe. som pågår i 5 veckor. Varje vecka lyfter jag från olika områden som tillsammans bildar det ord som vi kallar Hälsa.
DE OLIKA OMRÅDENA ÄR:
Move – Varför lever du ett aktivt liv? Vilken/a är dina bästa fördelar med att leva ett aktivt liv?
Nourish – Vilken är din matfilosofi? Dela med dig av dina bästa kosttips!
Belive – Hur tränar du mentalt? Vad gör du för att hålla dig på topp?
Beauty – Vad är skönhet för dig?
Inspire – Varför vill du blogga/instagrama? Hur vill du inspirera?
Grundaren av denna idé är tjejen som driver bloggen SkönPuls och syftet med utmaningen är inte att utmana andra bloggare, man ska inte ens behöva ha en blogg. Syftet är att sprida våra tankar kring vad hälsa faktiskt är och på så vis även kunna inspirera varandra. Bloggar du eller driver ett instagramkonto kan du med fördel sprida detta vidare, men det går lika bra att hålla sina tankegångar för sig själv. Använder du instagram, bruka hashtaggen #MNBblogger. Se det som en utmaning där du kan lära dig mer om dig själv och andra, hur fantastiskt kommer inte det att bli? Tillsammans kan vi öppna en diskussion och lyfta viktiga frågor inom just hälsa. Har du ingen blogg är du välkommen att diskutera frågorna på denna facebookgruppen.Med utmaning menar vi alltså att våga utmana din egen, och människor omkring dig, uppfattning om vad Hälsa är.
Så vad säger du, är du också sugen på att utmana dig själv?
29 11 2012 | Tankar |
This is my story!….
I grund och botten beror allt på en kronisk sjukdom jag har, som läkarna inte kan komma överns om vad det är. Ena säger att det är överrörliga leder, andra säger att det är reumatiskt och tredje säger att det är en blandning av allt + stress/psykiska problem. Hur som helst, ont i lederna har jag haft så länge jag kan minnas egentligen. De började i barnålder i form av växtvärk som var extrem tyckte jag då, men vad vet jag, det kanske är normalt för den åldern? Det var ofta på kvällarna jag bad mamma och pappa om alvedon. Jag frågade t.o.m. läkare redan då som sa att det skulle växa bort. När jag växt klart fortsatte värken på precis samma sätt, år ut och år in. Dock var det inga större problem eftersom jag vant mig med smärtan och om jag stoppa i mig värktabletter innan värken “nådde toppen” så försvann de. Tiden gick och de blev sakta men säkert lite värre allt eftersom. Slutet av min gymnasietid var en ganska orolig och sorgsen tid. 2 personer som stod mig nära gick bort och inträffade ganska kort inpå varandra (+ 2 av mina älskade husdjur). Jag blev såklart ledsen men kämpade vidare. Det goda övervinner alltid. Eller hur?
När jag tog studenten började jag jobba med flera jobb på samma gång. Ett väldigt fysiskt krävande jobb och ett drömjobb som jag älskar. 2 jobb som totalt blir över 100% säger sig självt att det blir en hel del stress på köpet. Stressen gjorde i sin tur att mina leder blev ännu sämre. Jag fick fel hållning i mitt fysiskt krävande jobb och överbelastade främst rygg och armar så att det blev inflammation i muskelfästena. När det var som värst hade jag skyhög feber var och varannan dag, leder som var svullna som ballonger med den värsta värken ni kan tänka er. Jag kunde inte sova på nätterna för det var då som lederna började göra ont. vilket gjorde att jag var trött och grinig konstant. Inget var roligt, allt var bara jobbigt och jag ville sova. Jag blev ännu mer stressad och orolig och kunde inte slappna av för 5 öre. Jag fick dåligt samvete av att sitta still 5 minuter. I och med mina enorma smärtor och feber så klarade jag ju inte av att träna och orkade heller inte att göra vardagliga saker jag brukade göra innan. Vilket resulterade i viktuppgång med mååånga kilon. Som i sin tur absolut inte gynna mina leder/problem. Det blev alltså en ond cirkel helt enkelt. En mycket ond sådan.
Jag kontaktade läkare och berättade om mina problem och fick lämna blodprov men läkaren sa att det inte fanns något att göra då blodprovet visa att jag inte hade reumatism som de trodde först (finns reumatism som inte syns på prover också). Eftersom jag är så ung så orkade de inte gräva djupare i det utan utgick ifrån att jag ljög. Så läkaren sa att det inte fanns något att göra och att jag bokstavligen skulle få leva med de resten av livet. såklart bröt jag ihop, jag orkade ju inte ha det så nå mer för 5 öre. Jag förlorade hoppet på att bli bra och gick in en svår period. Det gick en tid, det blev ännu värre och tillslut orkade jag inte mer, jag samlade mod till mig och bytte vårdcentral och läkare med hjälp och stöd av min kära mor, far och sambo. Dock var jag så sjukt nervös och hade världens ångest/rädsla när jag skulle gå på ett andra möte. Rädsla för att för att få samma svar igen och aldrig få den hjälp jag sökte. Men så var inte fallet. Det blev min räddning kan man säga, efter ett kort möte med läkaren konstaterade hon att jag var i akut behov av behandling och rehabilitering för att kunna leva ett funktionellt liv. Vad för behandling tänker jag inte dela med mig av.
Sagt och gjort, någon månad senare påbörjades en behandling och senare även rehabilitering i form av sjukgymnast, och träning. Jag blev sjukskriven och hade inga ursäkter för att gå iväg och träna med min tränare, jag var ju tvungen eftersom det t.o.m. var övervakad träning. Gick jag inte och tränade fick jag alltså ingen sjukpenning och inkomst måste man ju ha. På den vägen kom jag in i “träningsträsket”. Ibörjan var det de värsta jag visste, jag hatade att gå iväg. Jag hade ont och det var allmänt jobbigt, jag orkade ju inget. Det tog emot varje gång och jag ville hällre lägga mig under täcket och inte ens gå upp ur sängen på morgonen när klockan ringde. Men jag tvingade mig iväg ändå. Jag började se det som ett jobb som måste göras. För ett jobb skiter man ju inte att gå till bara för att man är trött eller inte orkar. Den taktiken funkade bra på mig. Med tiden jag blev starkare både psykiskt och fysiskt så blev det faktiskt roligare och roligare samt att smärtan/ledproblemen började faktiskt dyka upp med längre tid emellan. Jag märkte ju även tydliga resultat i vad jag orkade! Jag började med spinning för att träna upp konditionen. Tidigare i mitt liv har jag älskat och springa och ett av mina mål med rehabiliteringen var att orka springa vår ruset. Efter ca 3 månader spinning 2-3 dagar i veckan började jag jogga kortare sträckor (2-3 km). Jag blev helt överrumplad över att jag klarade av de trots att det gick i snigelfart, MEN JAG KLARADE DET! Utan att stanna. Några månader innan orkade jag ju knappt kliva ur sängen för jag hade så ont i lederna och åt receptskrivna smärtstillande mediciner. Vårruset närma sig och jag rehabiliteringstränade ca 1-2 ggr/dag. På sjäva vårrusdagen så klarade jag hela 5 km utan att stanna en enda gång på tiden 33:15! Jag var (och är) sååå stolt över min prestation och mitt självförtroende var verkligen på topp. Jag fick mersmak och beslutade mig att sätta ett nytt mål, Stadsloppet 16 Juni på 10 km. Det kändes omöjligt men jag tänkte att jag kunde väl växla mellan att gå och springa. Jag körde på med min rehabiliteringsträning och väl den 16 juni så klarade jag även 10 km utan att stanna en enda gång på tiden 1:06:46. Jag var stoltare än någonsin! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag ens skulle kunna springa igen, men så fel jag hade. Jag satte ännu ett nytt mål. Blodomloppet 10km på en ännu bättre tid 2 månader senare. 1:02:26!!! Helt ofattbart! Vid det här skedet har mina ledproblem blivit betydligt bättre. Värken dök upp allt mer sällan och smärtan vid tillfällena var inte lika kraftiga som inna. Jag var/är såå glad!
Jag satte ett nytt mål, Tjurruset 15 September! En utav de tuffaste och skitigaste loppen på 10 km. Mer om det kan ni läsa här.
Detta var min lilla story till hur jag kom igång med att träna så som jag gör idag. En ganska bitande historia om jag tänker efter. Men jag vill även inflika att viljan att bli frisk/få ett bra liv har övervunnit alla andra tänkbara känslor jag haft under resan. Det är sjukt viktigt att man har den viljan, det “jävlaranammat” för att lyckas på lång sikt. För er som undrar om jag gått på någon diet så är svaret nej. Jag tror inte på dieter, jag äter precis vad jag vill men i RÄTT mängder. Jag tror mer på att man måste hitta en livsstil som man kan tänka sig att leva med resten av livet, en diet brukar man oftast tröttna på efter några veckor/månader så kommer man tillbaka till ruta 1 efter ett tag. Tål att tänkas på. Jag har hittat min nya livsstil, tillbaka till min stora passion. Nämligen löpning!
Nu tränar jag för fullt till 18 Maj 2013 då Göteborgsvarvet 21 km äger rum. Halvmara. Idag springer jag 21 km på 2:14:30 min med snittpuls 151, tror ni jag klarar det under 2h? 18 Maj har det nästan gått exakt 1 år sedan jag sprang vårruset på tiden 33:15. Jag ska även genomföra en tjejklassiker (tjejvasan, tjejvättern, vansbro tjejsim och lidingö tjejlopp) och en hel löparlopp där emellan. Jag är så taggad, jag är såå glad och jag älskar verkligen mitt nya liv!
Slutligen vill jag säga; Med lite jävlarannama går ALLT! Kan jag med min bakgrund och sjukdom så kan nog nästan vem som helst! En vis person sa till mig en gång; “man är inte sin sjukdom” och det stämmer så väl!
Med kärlek!
Emma
Slänger även in en “före-/ efterbild även om jag inte nått mitt mål än. Men snart! :) Ser inte ut som samma människa om jag får säga de själv. :P
