I år infaller sig påsken väldigt tidigt. Det är knappt så att vägarna har hunnit bli körbara, MEN det hindrar oss inte från att köra ännu en upplaga av #långfredagsturpåcykel. En arrangerad cykeltur där vem som helst kan vara med och cykla. Alltså inget lopp utan en fin söndagstur. Alla som deltog betalade minst 50 kr för att vara med genom att stoppa dem i bössor där alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden genom Team Rynkeby Värmland, cykelteamet jag är med och cyklar för.
Turen blev riktigt lyckad. Trots att väderprognoserna visat ett hemskt väder så blev vi ändå runt 100-150 stycken som cyklade 6 mil tillsammans på de Värmländska landsvägarna. Jag var väldigt tveksam in i det sista om jag skulle cykla eller inte eftersom jag tampas med min reumatiska sjukdom och underkylt regn på cykel är bland det värsta jag kan utsätta mig för. Men jag är sjukt glad att jag pälsade på mig så att jag efterliknade en falukorv och anslöt mig till klungan! För det var riktigt häftigt att vara med om och att cykla med detta enormt stora gäng!
Vi var till och med tvungna att dela upp oss i mindre klungor, team rynkeby först och 3 andra cykelklubbar därefter (min klubb i2 if triathlon, OK Tyr och Skoghall CK) för att hålla struktur och ordning. Hur häftigt är inte det? Ni kan ju tänka er vilken uppmärksamhet vi fick när vi cyklade genom centrala Karlstad…
Efter dagens tur är jag verkligen fylld av både glädje och energi. Jag längtar verkligen tills vi ska ut med teamet och träna inför vår resa till Paris! Nu är det bara 2 inomhuspass kvar innan vi drar igång med 3 cykelpass/vecka utomhus. Att cykla är verkligen lycka på hög nivå! Och det kan ju inte bli bättre när man får göra det i vetskapen om att få rädda liv!
Delar av teamet i väntan på att få ge sig av ut på soltur.
Klockan 9.00 idag samlades vi utanför Löberg Lila Arena här i Karlstad för att ge oss ut på vår premiärtur utomhus i klunga med bästa Team Rynkeby. Eftersom många aldrig cyklat i klunga innan (och några inte ens cyklat på en racer) blev det först genomgång av växlar och cykling på den stora parkeringen. Syftet med Team Rynkeby är att alla ska kunna vara med, oavsett om man är nybörjare eller elitcyklist och i vårt lag har vi både delarna samt allt där emellan. Tillsammans är vi starka och tillsammans ska vi ta oss till Paris till förmån av barncancerfonden.
Dagens runda blev en härlig sådan i den fina vårsolen runt samma sjö som jag och Tina cyklade runt häromdagen. Jag kände mig rätt ringrostig och feg trots att jag numera är en rätt van cyklist. Men det är lite av charmen med de första turerna av utomhussäsongen. Att harva på trainer inomhus och cykla ute på landsväg är två HELT olika saker. Det kan nog ni alla som cyklar landsväg hålla med om skulle jag tro? Men jag vet att all feghet kommer lägga sig så fort vägarna är grusfria och det kommit lite mer värme. Då kommer jag att susa fram lika snabbt som vinden!
Nu kan jag inget annat än att längta till nästa landsvägstur med min gula Bernard.
Idag är det lycka på hög nivå. Solen skiner och det är vår! Inte nog med det. Idag gjorde jag min premiärtur med Bernard, min gula Team Rynkeby Cykel som flyttade in hos mig för 1 vecka sedan. Herregud säger jag bara, hur underbart och helt jäkla fantastiskt är inte det?
Jag och min teamkompis Tina tog oss en liten sväng runt Alstersjön som ligger här i Värmland (läs Karlstad) där vi bor. Den totala sträckan blev 30 glädjefyllda km i lätt rull. Det var såå fantastiskt att känna vinden mot huden och alla dofter. Snart. SNART! Börjar utomhussäsongen på allvar och jag välkomnar den med öppna armar!! Redan på söndag har vi får första teamträning utomhus med våra gula cyklar och jag kan knappt berga mig.
Har du tagit din premiärtur uta på landsväg iår än? Tell me. Jag är nyfiken!
Under sommaren har flera av mina cykelvänner som cyklar landsväg varit på mig och tjatat om att jag ska prova på det är med att cykla i skogen på smala stigar, men jag har varit svårflirtad i sommar eftersom landsvägscyklingen ligger mig så varmt om hjärtat. Nu däremot är det höst och sista lvg-rundan gjordes (högst troligt) under gårdagen och trainern lockar inte så mycket, inte än iaf. Detta har gjort att mina tankar kommit över till MTB som vinterträning (samt att jag förmodligen ska testa på multisport i ett reumatikerlag nästa år).
Så idag fick min MTB-galna vän Lisa med mig på en runda på 1h i i2-skogens stigar, berg och snår. Min allra första runda! Jag vill säga att jag älskar det, men riktigt där är jag inte än. Dock tror jag att jag kommer uppskatta det mer när jag vågar lita på cykeln mer än vad jag gjorde idag. Fast jag måste ju erkänna att det var bra kul stundvis men också bra läskigt stundvis. Haha.
Hur som helst, nu börjar jakten på en vettig MTB-cykel som jag kan ha för vinterträning!
Idag var jag med om en (min andra) cykelolycka med min landsvägscykel. I ett familjebostadsområde strax utanför Karlstad vid rusningstrafik. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och utlämnad trots att så många människor fanns runt omkring mig. Varför? Det ska jag berätta nu.
Jag var påväg in till stan och körde lugnt vid ett vägarbetesområde. En bilist blir arg på mig, förmodligen för att jag cyklar på bilvägen och inte supersmala trottoaren. Hen tutar iaf ilsket och kör mycket nära mig, så nära att jag nästan kan känna plåten mot huden. Hen prejar upp mig på trottoaren och eftersom det regnat var trottoarkanten blöt. Ni som cyklar landsvägscykel vet att det är som gjort för att halka med dessa omönstrade racerdäck. Så jag halkar såklart, flyger av cykel och landar rakt på huvudet. Jag minns inte så mycket av själva händelsen men jag minns att i nästa skede ligger jag där på marken med halva cykeln ute i vägen. Huvudet bultar och axeln lika så. Jag ser att det blöder kraftigt från mitt knä. Min första tanke var; “Puh, jag lever åtminstone!”. Fast jag vågar inte röra på mig så jag ligger kvar blickstilla, förmodligen för att jag var i shock, jag ville helt enkelt inte veta hur illa söndertrasad jag eller min cykel blivit. Tillslut kravlar jag mig upp på trottoarkanten med cykeln där jag blir sittande, stirrandes på min cykel och blodet som rinner längs benet. Då kommer nästa tanke – Vart fan är den arga bilisten? Den var borta.
Jag blev genast förbannad. Hur kan man som människa lämna en skadad person utan att höra hur det gick med personen? Speciellt när man själv är orsaken till det hela. Ännu mer förbannad blev jag när jag märkte att bil efter bil bara passerade mig utan att stanna där jag satt helt apatiskt med min cykel och blodiga ben. Fast det som gjorde mig allra mest förbannad var att det strax bredvid mig stod/gick flera personer som totalignorerade mig!!
Vad fan är det med folk? Det är inte ofta jag blir förbannad, men idag blev jag det. JÄVLA IDIOTER rent utsagt! Såhär i efterhand vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller svära men jag vet en sak – Jag har nog aldrig känt mig så ensam och utlämnad i samhället i hela mitt liv. Jag har alltid trott gott alla mina medmänniskor och jag brinner verkligen för att hjälpa alla som behöver min hjälp varesig jag känner personen eller ej. Idag kan jag inte låta bli att känna mig så fruktansvärt lurad och naiv. Inte en jävel hjälpte mig. Inte ens de som stod en bit bort och tittade på. Är det bara jag som ser det som en självklarhet att stanna upp och fråga hur det gick med en person som nyss varit med om en olycka? Uppenbarligen var det så idag.
Idag var min räddare i nöden min hjälm. Vad hade hänt om jag inte använt den? Den tanken vågar jag inte ens tänka på…
I oktober 2014 slängde min goda vän Therese ur sig frågan om jag skulle vilja cykla Vätternrundan tillsammans med henne 2015. Då kändes det inte alls lockande, jag hade inte cyklat på landsvägscykling på 1 1/2 år och hade dessutom rädsla för fart/nedförsbackar. Bara tanken av att cykla 30 mil gjorde att jag fick ont i rumpan och panik, nu står jag här nästan 1 månad senare och har faktiskt genomfört Vätternrundan 2015. Det är lite overkligt och ofattbart men samtidigt helt fantastiskt. Jag har medvetet väntat med att skriva denna racerapport då jag har velat smälta/njuta av upplevelsen här och nu. Låta alla intryck och känslor sjunka in ordentligt, men nu är det gjort.
Jag gav mig in i utmaningen med ett motto som följt med mig under hela resans gång, från första förberedelser till den slutgiltiga målgången; “Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara cykla lite.”
Detta är min berättelse. Enjoy!
Låt oss börja med att backa tillbaka bandet. November 2014 närmare bestämt. Jag och en grupp tjejkompisar hade bestämt oss för att hänga på låset och anmäla oss till Vätternrundan 2015. Det fanns inget om vi fick en varsin plats, vi skulle ha en plats och det fick vi! Det var med blandade känslor av panik, förväntan och glädje! Jag hade ju inte cyklat på 1,5 år och senast jag cyklade på min älskade racer var jag livrädd för farten och att ramla. Jag var nämligen med om en otäck olycka i just en nedförsbacke för några år sedan som har satt kraftiga spår. Hur skulle jag komma över denna rädsla? Det var min största utmaning.
Jag löste det genom att skaffa mig en trainer, tanken var att jag skulle bekanta mig med cykeln inomhus under vintern när den stod still samtidigt som jag kunde träna/förbereda mig inför vårens utomhusträning. Jag hade redan innan jag skaffade trainern räknat ut att det skulle vara väldigt tråkigt att cykla på den, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt som det faktiskt var. Men det finns ett ordspråk som heter “det blir vad man gör det till” och jag bestämde mig för att inte tycka det var tråkigt, under långpassen tittade jag på filmer/serier och under de kortare passen la jag upp strikta träningsupplägg för att lura hjärnan lite. Det funkade otroligt bra och mitt pannben blev oerhört starkt!
En härlig träningsrunda tillsammans med tjejerna. Jag till höger.
I april var det dags att koppla loss cykeln från trainern och bege mig ut på landsvägarna. Helt plötsligt blev allt så mycket roligare och 1 timmes cykelträning kändes som 5 minuter. Allt cyklande på trainern hade även gett de resultat jag hoppats på, nämligen att jag skulle känna mig trygg på cykeln så det tog inte lång tid förens jag vågade mig upp i högre hastigheter och “släppa taget” i nedförsbackarna. Att susa fram var en ren frihetskänsla och rädslan jag oroat mig för var som bortblåst. Nu var det bara att köra och det var fantastiskt roligt!
Totalt skrapade jag ihop 210 mil i benen innan Vätternrundan och mot slutet snittade jag 30 km/h under mina rundor. Med denna förberedelse kände jag att jag verkligen var redo och jag ville även försöka få en bra tid och inte bara ta mig runt. Jag drömde om en tid på runt 10-11h som personer i min närhet sagt att de tyckte jag skulle satsa på.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Sista veckan innan vättern trappade jag ned träningen, de andra tjejerna började bli nervösa men jag själv kände ingen nervositet. Jag såg bara fram emot att vad som komma skulle då jag kände mig väl förberedd inför rundan.
Vi åkte dit redan under torsdagen för att i lugn och ro kunna hämta ut nummerlappar, handla i mässan och hinna få tillräckligt med sömn innan starten som skulle gå 21.36 på fredagen. Vi laddade upp med uppesittarkväll under torsdagen där vi åt pizza, spelade brädspel och fick många goda skratt! Det kunde inte bli bättre uppladdning!
Jag (vänster) och Sara när vi skulle hämta nummerlapparna samt kolla in mässan.
Under självaste fredagen kände jag mig fortfarande lugn och trygg. Ingen nervositet! Vi sov länge och framåt eftermiddagen var det dags att göra iordning cykeln och all utrustning. Klockan tickade och 2 timmar innan vi skulle åka iväg till start åt vi sista måltiden som blev pasta carbonara. 30 minuter innan vi skulle dra iväg klädde vi på oss cykelkläderna och kollade igenom cyklarna en sista gång, när jag skulle sätta på min pulsklocka och dess GPS-sensor (Polar RCX5) upptäckte jag till min förtvivlan att den saknades i ramväskan! Panik uppstod – Vart är den? Utan den kunde jag ju inte se vilken hastighet jag cyklade i och att cykla i 10-13h utan att veta hur fort jag cykla var inte så lockande. Jag ville ju ändå veta på ett ungefär för det mentala. Jag blev jättesur och snurrade runt och letade som en yr höna. De andra försökte hjälpa mig tappert, men utan framgång.
Tillslut insåg jag vad jag höll på med, stannade upp och tänkte – “Men herregud Emma, det är bara en jäkla klocka.. Skit i den och bara kör på känsla och ha kul, tid är inte allt i världen! Möt människor och ha kul!”
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
Med de orden gick jag in för min första målsättning, det vill säga att ta mig runt utan att få ont i rumpan (eller annan kroppsdel) och ha roligt. Vilket jag också hade hela vägen! Jag stannade på varenda depå, åt bullar och egengjorda energibars på varenda depå samt pratade med människor. Till min förtjusning var det många som kom fram och hejade på mig, berättade att de följde mig i sociala medier och vi hade trevliga samtal. Jätteroligt verkligen! Tiden sprang därför fort iväg i depåerna och jag spenderade totalt kanske 3-4h i alla depåer. Vädret var kanon och jag njöt verkligen hela rundan och runt Hjo stötte jag på en lika pratglad herre som jag tog följe med ända in i mål så den sista tredjedelen gick lekande lätt och kändes superkort då vi snackade nästan hela vägen.
Sluttiden blev 13:29h (inaktiv tid 3-4h) vilket jag är så nöjd med. När jag gick i mål och folk i min närhet frågade hur det kändes med de sista backarna gav jag som svar: “Vilka backar?”. Jag fick aldrig ont i rumpan och känslan är att jag vill göra om Vättern nästa år igen, och då köra en trio med både Tjejvättern, halvvättern och Vätternrundan. För något jag har fått upp ögonen för under denna period är hur fantastiskt det är att cykla! Speciellt i klunga, och det vill jag göra mer av. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jäklar vad roligt det är att cykla!
I mååål! Den känslan.. Fy tusan vad grym jag är. :)
Mitt namn är Emma Blomqvist (fd. Bertilsson), 31 år och bosatt 2,5 mil strax utanför Karlstad. Jag bär på en kronisk ledsjukdom och i denna blogg får ni följa mitt liv som ung reumatiker. Tidigare var jag extremt överviktig men idag är träningen min bästa medicin. I bloggen får du ta del av mina framgångar, motgångar och olika mål. Läs mer om min resa här!
Idag är jag långdistansidrottare och utbildad personlig tränare/kostrådgivare med inriktning löpning och mammamage. Dessutom äger och bedriver jag Värmlands första PT-studio PT-Hörnan Sverige AB. Jag håller även i inspirerande föreläsningar både för företag och privat personer samt gruppträning i form av fysisk aktivitet på recept samt löpgrupper i Karlstad med omnejd.
Jag brukar säga att löpning är min passion, cykling mitt gift och simning mitt intresse.
Från och med år 2017 ingår jag även i teamet ASICS Frontrunner Sverige.
Jag har som mål att springa 50 olika maraton innan jag fyller 50 år.
I år infaller sig påsken väldigt tidigt. Det är knappt så att vägarna har hunnit bli körbara, MEN det hindrar oss inte från att köra ännu en upplaga av #långfredagsturpåcykel. En arrangerad cykeltur där vem som helst kan vara med och cykla. Alltså inget lopp utan en fin söndagstur. Alla som deltog betalade minst 50 kr för att vara med genom att stoppa dem i bössor där alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden genom Team Rynkeby Värmland, cykelteamet jag är med och cyklar för. 
Jag var påväg in till stan och körde lugnt vid ett vägarbetesområde. En bilist blir arg på mig, förmodligen för att jag cyklar på bilvägen och inte supersmala trottoaren. Hen tutar iaf ilsket och kör mycket nära mig, så nära att jag nästan kan känna plåten mot huden. Hen prejar upp mig på trottoaren och eftersom det regnat var trottoarkanten blöt. Ni som cyklar landsvägscykel vet att det är som gjort för att halka med dessa omönstrade racerdäck. Så jag halkar såklart, flyger av cykel och landar rakt på huvudet. Jag minns inte så mycket av själva händelsen men jag minns att i nästa skede ligger jag där på marken med halva cykeln ute i vägen. Huvudet bultar och axeln lika så. Jag ser att det blöder kraftigt från mitt knä. Min första tanke var; “Puh, jag lever åtminstone!”. Fast jag vågar inte röra på mig så jag ligger kvar blickstilla, förmodligen för att jag var i shock, jag ville helt enkelt inte veta hur illa söndertrasad jag eller min cykel blivit. Tillslut kravlar jag mig upp på trottoarkanten med cykeln där jag blir sittande, stirrandes på min cykel och blodet som rinner längs benet. Då kommer nästa tanke – Vart fan är den arga bilisten? Den var borta.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
