Igår tog jag tag i något som jag skjutit på i flera veckors tid. Nämligen att byta slang på min älskade landsvägscykel, både fram och bak. Jag hade även köpt ett nytt bakdäck då det gamla blivit alldeles för utslitet av trainern som jag bytte till, det blev ett continentaldäck som jag hört ska vara så bra. Jag följde även trenden och tog ett lite bredare däck, 25mm istället för 23mm som jag haft innan. Anledningen till det är att jag hört och läst att det ska vara mer komfortabelt och inte ge lika mycket vibration. Det är ju bra med tanke på att jag ska cykla vätternrundan om drygt 2 månader.
Hur som helst, igår på annandag påsk tog jag som sagt tag i det hela. Jag ägnade hela förmiddagen åt att meka med cykeln. Det är inte lätt vill jag lova och byta däck. Speciellt inte när man har problem med lederna som jag har och rätt svaga nypor som gör sjukt ont om de blir överbelastade (som de blev igår). Mina händer/fingrar svullnade nog upp till dubbel storlek och bara bultade, men eftersom jag är så envis så gav jag inte upp. Däcket skulle på plats för några timmar efter hade jag bestämt träff med en kompis för premiäråk!
När den lilla biten att bända över var kvar på det nya däcket höll jag på att ge upp (se andra bilden), men efter att ha brutit ihop lite. Andats och lagt fokus på det positiva istället som komma skulle så fick jag på det! Ni förstår nog inte den lyckan jag kände när jag väl fått på det! Jag grejade det, all by myself! Trots mina ledbesvär. Jag kunde inte vara något annat än stolt över mig själv.
Detta gjorde min dag, för än en gång bevisade det att jag inte är min sjukdom!
