Under de senaste dagarna har jag velat mycket fram och tillbaka om jag ska delta i årets upplaga av Vätternrundan. Ett ruggit oväder från Tyskland är på ingång innehållande kalla hårda vindar, ösregn och även åska vilket är rena döden för mina leder och kroniska sjukdom. Därför tar det emot, men jag ställer in min tur runt sjön….

Huvudmålet är trots allt inte Vätternrundan i år utan det var bara tänkt som en genomkörare med laget inför det “riktiga” målet i år, nämligen att cykla till Paris och eftersom den cykelturens start bara är någon vecka efter Vätternrundan väljer jag att avstå. Det är inte värt att riskera att skov med inflammation i lederna som kan håll i sig i flera veckor i värsta fall innan det blir helt bra. Så den här gången vinner den visa/kloka delen av Emma emot den envisa/målinriktade Emma.

Jag måste dock erkänna att jag är enormt dålig på att ge upp mål, även delmål som man kan säga att detta är. Har jag bestämt mig för något så ska det extremt mycket till för att jag ska banga, som det blev i detta fall. Det har sina konsekvenser vill jag lova. Hela dagen sedan jag fattade detta beslut har jag varit grinig/gråtfärdig om vartannat eftersom jag faktiskt vill cykla egentligen! 5 åringen i mig kommer fram och vill helst bara lägga mig ner på mage i matbutiken och sparka/flaxa hej vilt runtomkring mig samtidigt som jag skriker allt vad jag har för att jag inte får något godis då det inte är lördag… MEN eftersom jag är 27 år och inte 5 år så kändes det som en osmart idé att göra, så jag beslutade mig för att ta bilen till en sjö i närheten med ridstigar av sand och springa fullt ös på dem… Jag gjorde det, i nästan 8 km! Bara för att avreagera mig!

Nu sitter jag här och försöker hitta 100 anledningar till varför det är skit att cykla Vätternrundan istället. Och egentligen, ärligt? Hur kul är det att cykla 30 mil (varav halva rundan är nattetid) i storm? Jag tävlar inte för att vara bäst utan för att ha roligt. Och vädret är en avgörande faktor om det blir roligt. Cyklat runt sjön har jag redan gjort, så upplevelsen har jag fått. Men sedan kommer den där fantastiska känslan av frihet upp i huvudet, hur fantastiskt det är att cykla som vinner över alla mina argument mot… DAMN!

Hur som helst, jag lyfter hatten av till alla er som faktiskt tänker bita ihop och köra ändå! För det kräver ett jävla anamma och psyke. Så ni är GRYMMA! Jag kommer att hålla tummarna för er och fortsätter att be till vädergudarna att vädret ska bli lite bättre för er skull.

STORT LYCKA TILL!