This is my story!….
I grund och botten beror allt på en kronisk sjukdom jag har, som läkarna inte kan komma överns om vad det är. Ena säger att det är överrörliga leder, andra säger att det är reumatiskt och tredje säger att det är en blandning av allt + stress/psykiska problem. Hur som helst, ont i lederna har jag haft så länge jag kan minnas egentligen. De började i barnålder i form av växtvärk som var extrem tyckte jag då, men vad vet jag, det kanske är normalt för den åldern? Det var ofta på kvällarna jag bad mamma och pappa om alvedon. Jag frågade t.o.m. läkare redan då som sa att det skulle växa bort. När jag växt klart fortsatte värken på precis samma sätt, år ut och år in. Dock var det inga större problem eftersom jag vant mig med smärtan och om jag stoppa i mig värktabletter innan värken “nådde toppen” så försvann de. Tiden gick och de blev sakta men säkert lite värre allt eftersom. Slutet av min gymnasietid var en ganska orolig och sorgsen tid. 2 personer som stod mig nära gick bort och inträffade ganska kort inpå varandra (+ 2 av mina älskade husdjur). Jag blev såklart ledsen men kämpade vidare. Det goda övervinner alltid. Eller hur?
När jag tog studenten började jag jobba med flera jobb på samma gång. Ett väldigt fysiskt krävande jobb och ett drömjobb som jag älskar. 2 jobb som totalt blir över 100% säger sig självt att det blir en hel del stress på köpet. Stressen gjorde i sin tur att mina leder blev ännu sämre. Jag fick fel hållning i mitt fysiskt krävande jobb och överbelastade främst rygg och armar så att det blev inflammation i muskelfästena. När det var som värst hade jag skyhög feber var och varannan dag, leder som var svullna som ballonger med den värsta värken ni kan tänka er. Jag kunde inte sova på nätterna för det var då som lederna började göra ont. vilket gjorde att jag var trött och grinig konstant. Inget var roligt, allt var bara jobbigt och jag ville sova. Jag blev ännu mer stressad och orolig och kunde inte slappna av för 5 öre. Jag fick dåligt samvete av att sitta still 5 minuter. I och med mina enorma smärtor och feber så klarade jag ju inte av att träna och orkade heller inte att göra vardagliga saker jag brukade göra innan. Vilket resulterade i viktuppgång med mååånga kilon. Som i sin tur absolut inte gynna mina leder/problem. Det blev alltså en ond cirkel helt enkelt. En mycket ond sådan.
Jag kontaktade läkare och berättade om mina problem och fick lämna blodprov men läkaren sa att det inte fanns något att göra då blodprovet visa att jag inte hade reumatism som de trodde först (finns reumatism som inte syns på prover också). Eftersom jag är så ung så orkade de inte gräva djupare i det utan utgick ifrån att jag ljög. Så läkaren sa att det inte fanns något att göra och att jag bokstavligen skulle få leva med de resten av livet. såklart bröt jag ihop, jag orkade ju inte ha det så nå mer för 5 öre. Jag förlorade hoppet på att bli bra och gick in en svår period. Det gick en tid, det blev ännu värre och tillslut orkade jag inte mer, jag samlade mod till mig och bytte vårdcentral och läkare med hjälp och stöd av min kära mor, far och sambo. Dock var jag så sjukt nervös och hade världens ångest/rädsla när jag skulle gå på ett andra möte. Rädsla för att för att få samma svar igen och aldrig få den hjälp jag sökte. Men så var inte fallet. Det blev min räddning kan man säga, efter ett kort möte med läkaren konstaterade hon att jag var i akut behov av behandling och rehabilitering för att kunna leva ett funktionellt liv. Vad för behandling tänker jag inte dela med mig av.
Sagt och gjort, någon månad senare påbörjades en behandling och senare även rehabilitering i form av sjukgymnast, och träning. Jag blev sjukskriven och hade inga ursäkter för att gå iväg och träna med min tränare, jag var ju tvungen eftersom det t.o.m. var övervakad träning. Gick jag inte och tränade fick jag alltså ingen sjukpenning och inkomst måste man ju ha. På den vägen kom jag in i “träningsträsket”. Ibörjan var det de värsta jag visste, jag hatade att gå iväg. Jag hade ont och det var allmänt jobbigt, jag orkade ju inget. Det tog emot varje gång och jag ville hällre lägga mig under täcket och inte ens gå upp ur sängen på morgonen när klockan ringde. Men jag tvingade mig iväg ändå. Jag började se det som ett jobb som måste göras. För ett jobb skiter man ju inte att gå till bara för att man är trött eller inte orkar. Den taktiken funkade bra på mig. Med tiden jag blev starkare både psykiskt och fysiskt så blev det faktiskt roligare och roligare samt att smärtan/ledproblemen började faktiskt dyka upp med längre tid emellan. Jag märkte ju även tydliga resultat i vad jag orkade! Jag började med spinning för att träna upp konditionen. Tidigare i mitt liv har jag älskat och springa och ett av mina mål med rehabiliteringen var att orka springa vår ruset. Efter ca 3 månader spinning 2-3 dagar i veckan började jag jogga kortare sträckor (2-3 km). Jag blev helt överrumplad över att jag klarade av de trots att det gick i snigelfart, MEN JAG KLARADE DET! Utan att stanna. Några månader innan orkade jag ju knappt kliva ur sängen för jag hade så ont i lederna och åt receptskrivna smärtstillande mediciner. Vårruset närma sig och jag rehabiliteringstränade ca 1-2 ggr/dag. På sjäva vårrusdagen så klarade jag hela 5 km utan att stanna en enda gång på tiden 33:15! Jag var (och är) sååå stolt över min prestation och mitt självförtroende var verkligen på topp. Jag fick mersmak och beslutade mig att sätta ett nytt mål, Stadsloppet 16 Juni på 10 km. Det kändes omöjligt men jag tänkte att jag kunde väl växla mellan att gå och springa. Jag körde på med min rehabiliteringsträning och väl den 16 juni så klarade jag även 10 km utan att stanna en enda gång på tiden 1:06:46. Jag var stoltare än någonsin! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag ens skulle kunna springa igen, men så fel jag hade. Jag satte ännu ett nytt mål. Blodomloppet 10km på en ännu bättre tid 2 månader senare. 1:02:26!!! Helt ofattbart! Vid det här skedet har mina ledproblem blivit betydligt bättre. Värken dök upp allt mer sällan och smärtan vid tillfällena var inte lika kraftiga som inna. Jag var/är såå glad!
Jag satte ett nytt mål, Tjurruset 15 September! En utav de tuffaste och skitigaste loppen på 10 km. Mer om det kan ni läsa här.
Detta var min lilla story till hur jag kom igång med att träna så som jag gör idag. En ganska bitande historia om jag tänker efter. Men jag vill även inflika att viljan att bli frisk/få ett bra liv har övervunnit alla andra tänkbara känslor jag haft under resan. Det är sjukt viktigt att man har den viljan, det “jävlaranammat” för att lyckas på lång sikt. För er som undrar om jag gått på någon diet så är svaret nej. Jag tror inte på dieter, jag äter precis vad jag vill men i RÄTT mängder. Jag tror mer på att man måste hitta en livsstil som man kan tänka sig att leva med resten av livet, en diet brukar man oftast tröttna på efter några veckor/månader så kommer man tillbaka till ruta 1 efter ett tag. Tål att tänkas på. Jag har hittat min nya livsstil, tillbaka till min stora passion. Nämligen löpning!
Nu tränar jag för fullt till 18 Maj 2013 då Göteborgsvarvet 21 km äger rum. Halvmara. Idag springer jag 21 km på 2:14:30 min med snittpuls 151, tror ni jag klarar det under 2h? 18 Maj har det nästan gått exakt 1 år sedan jag sprang vårruset på tiden 33:15. Jag ska även genomföra en tjejklassiker (tjejvasan, tjejvättern, vansbro tjejsim och lidingö tjejlopp) och en hel löparlopp där emellan. Jag är så taggad, jag är såå glad och jag älskar verkligen mitt nya liv!
Slutligen vill jag säga; Med lite jävlarannama går ALLT! Kan jag med min bakgrund och sjukdom så kan nog nästan vem som helst! En vis person sa till mig en gång; “man är inte sin sjukdom” och det stämmer så väl!
Med kärlek!
Emma
Slänger även in en “före-/ efterbild även om jag inte nått mitt mål än. Men snart! :) Ser inte ut som samma människa om jag får säga de själv. :P
