Race rapport: Vätternrundan 2015
I oktober 2014 slängde min goda vän Therese ur sig frågan om jag skulle vilja cykla Vätternrundan tillsammans med henne 2015. Då kändes det inte alls lockande, jag hade inte cyklat på landsvägscykling på 1 1/2 år och hade dessutom rädsla för fart/nedförsbackar. Bara tanken av att cykla 30 mil gjorde att jag fick ont i rumpan och panik, nu står jag här nästan 1 månad senare och har faktiskt genomfört Vätternrundan 2015. Det är lite overkligt och ofattbart men samtidigt helt fantastiskt. Jag har medvetet väntat med att skriva denna racerapport då jag har velat smälta/njuta av upplevelsen här och nu. Låta alla intryck och känslor sjunka in ordentligt, men nu är det gjort.
Jag gav mig in i utmaningen med ett motto som följt med mig under hela resans gång, från första förberedelser till den slutgiltiga målgången; “Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara cykla lite.”
Detta är min berättelse. Enjoy!
Låt oss börja med att backa tillbaka bandet. November 2014 närmare bestämt. Jag och en grupp tjejkompisar hade bestämt oss för att hänga på låset och anmäla oss till Vätternrundan 2015. Det fanns inget om vi fick en varsin plats, vi skulle ha en plats och det fick vi! Det var med blandade känslor av panik, förväntan och glädje! Jag hade ju inte cyklat på 1,5 år och senast jag cyklade på min älskade racer var jag livrädd för farten och att ramla. Jag var nämligen med om en otäck olycka i just en nedförsbacke för några år sedan som har satt kraftiga spår. Hur skulle jag komma över denna rädsla? Det var min största utmaning.
Jag löste det genom att skaffa mig en trainer, tanken var att jag skulle bekanta mig med cykeln inomhus under vintern när den stod still samtidigt som jag kunde träna/förbereda mig inför vårens utomhusträning. Jag hade redan innan jag skaffade trainern räknat ut att det skulle vara väldigt tråkigt att cykla på den, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt som det faktiskt var. Men det finns ett ordspråk som heter “det blir vad man gör det till” och jag bestämde mig för att inte tycka det var tråkigt, under långpassen tittade jag på filmer/serier och under de kortare passen la jag upp strikta träningsupplägg för att lura hjärnan lite. Det funkade otroligt bra och mitt pannben blev oerhört starkt!
En härlig träningsrunda tillsammans med tjejerna. Jag till höger.
I april var det dags att koppla loss cykeln från trainern och bege mig ut på landsvägarna. Helt plötsligt blev allt så mycket roligare och 1 timmes cykelträning kändes som 5 minuter. Allt cyklande på trainern hade även gett de resultat jag hoppats på, nämligen att jag skulle känna mig trygg på cykeln så det tog inte lång tid förens jag vågade mig upp i högre hastigheter och “släppa taget” i nedförsbackarna. Att susa fram var en ren frihetskänsla och rädslan jag oroat mig för var som bortblåst. Nu var det bara att köra och det var fantastiskt roligt!
Totalt skrapade jag ihop 210 mil i benen innan Vätternrundan och mot slutet snittade jag 30 km/h under mina rundor. Med denna förberedelse kände jag att jag verkligen var redo och jag ville även försöka få en bra tid och inte bara ta mig runt. Jag drömde om en tid på runt 10-11h som personer i min närhet sagt att de tyckte jag skulle satsa på.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Sista veckan innan vättern trappade jag ned träningen, de andra tjejerna började bli nervösa men jag själv kände ingen nervositet. Jag såg bara fram emot att vad som komma skulle då jag kände mig väl förberedd inför rundan.
Vi åkte dit redan under torsdagen för att i lugn och ro kunna hämta ut nummerlappar, handla i mässan och hinna få tillräckligt med sömn innan starten som skulle gå 21.36 på fredagen. Vi laddade upp med uppesittarkväll under torsdagen där vi åt pizza, spelade brädspel och fick många goda skratt! Det kunde inte bli bättre uppladdning!
Jag (vänster) och Sara när vi skulle hämta nummerlapparna samt kolla in mässan.
Under självaste fredagen kände jag mig fortfarande lugn och trygg. Ingen nervositet! Vi sov länge och framåt eftermiddagen var det dags att göra iordning cykeln och all utrustning. Klockan tickade och 2 timmar innan vi skulle åka iväg till start åt vi sista måltiden som blev pasta carbonara. 30 minuter innan vi skulle dra iväg klädde vi på oss cykelkläderna och kollade igenom cyklarna en sista gång, när jag skulle sätta på min pulsklocka och dess GPS-sensor (Polar RCX5) upptäckte jag till min förtvivlan att den saknades i ramväskan! Panik uppstod – Vart är den? Utan den kunde jag ju inte se vilken hastighet jag cyklade i och att cykla i 10-13h utan att veta hur fort jag cykla var inte så lockande. Jag ville ju ändå veta på ett ungefär för det mentala. Jag blev jättesur och snurrade runt och letade som en yr höna. De andra försökte hjälpa mig tappert, men utan framgång.
Tillslut insåg jag vad jag höll på med, stannade upp och tänkte – “Men herregud Emma, det är bara en jäkla klocka.. Skit i den och bara kör på känsla och ha kul, tid är inte allt i världen! Möt människor och ha kul!”
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
Med de orden gick jag in för min första målsättning, det vill säga att ta mig runt utan att få ont i rumpan (eller annan kroppsdel) och ha roligt. Vilket jag också hade hela vägen! Jag stannade på varenda depå, åt bullar och egengjorda energibars på varenda depå samt pratade med människor. Till min förtjusning var det många som kom fram och hejade på mig, berättade att de följde mig i sociala medier och vi hade trevliga samtal. Jätteroligt verkligen! Tiden sprang därför fort iväg i depåerna och jag spenderade totalt kanske 3-4h i alla depåer. Vädret var kanon och jag njöt verkligen hela rundan och runt Hjo stötte jag på en lika pratglad herre som jag tog följe med ända in i mål så den sista tredjedelen gick lekande lätt och kändes superkort då vi snackade nästan hela vägen.
Sluttiden blev 13:29h (inaktiv tid 3-4h) vilket jag är så nöjd med. När jag gick i mål och folk i min närhet frågade hur det kändes med de sista backarna gav jag som svar: “Vilka backar?”. Jag fick aldrig ont i rumpan och känslan är att jag vill göra om Vättern nästa år igen, och då köra en trio med både Tjejvättern, halvvättern och Vätternrundan. För något jag har fått upp ögonen för under denna period är hur fantastiskt det är att cykla! Speciellt i klunga, och det vill jag göra mer av. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jäklar vad roligt det är att cykla!
I mååål! Den känslan.. Fy tusan vad grym jag är. :)
