I år infaller sig påsken väldigt tidigt. Det är knappt så att vägarna har hunnit bli körbara, MEN det hindrar oss inte från att köra ännu en upplaga av #långfredagsturpåcykel. En arrangerad cykeltur där vem som helst kan vara med och cykla. Alltså inget lopp utan en fin söndagstur. Alla som deltog betalade minst 50 kr för att vara med genom att stoppa dem i bössor där alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden genom Team Rynkeby Värmland, cykelteamet jag är med och cyklar för.
Turen blev riktigt lyckad. Trots att väderprognoserna visat ett hemskt väder så blev vi ändå runt 100-150 stycken som cyklade 6 mil tillsammans på de Värmländska landsvägarna. Jag var väldigt tveksam in i det sista om jag skulle cykla eller inte eftersom jag tampas med min reumatiska sjukdom och underkylt regn på cykel är bland det värsta jag kan utsätta mig för. Men jag är sjukt glad att jag pälsade på mig så att jag efterliknade en falukorv och anslöt mig till klungan! För det var riktigt häftigt att vara med om och att cykla med detta enormt stora gäng!
Vi var till och med tvungna att dela upp oss i mindre klungor, team rynkeby först och 3 andra cykelklubbar därefter (min klubb i2 if triathlon, OK Tyr och Skoghall CK) för att hålla struktur och ordning. Hur häftigt är inte det? Ni kan ju tänka er vilken uppmärksamhet vi fick när vi cyklade genom centrala Karlstad…
Efter dagens tur är jag verkligen fylld av både glädje och energi. Jag längtar verkligen tills vi ska ut med teamet och träna inför vår resa till Paris! Nu är det bara 2 inomhuspass kvar innan vi drar igång med 3 cykelpass/vecka utomhus. Att cykla är verkligen lycka på hög nivå! Och det kan ju inte bli bättre när man får göra det i vetskapen om att få rädda liv!
Delar av teamet i väntan på att få ge sig av ut på soltur.
Klockan 9.00 idag samlades vi utanför Löberg Lila Arena här i Karlstad för att ge oss ut på vår premiärtur utomhus i klunga med bästa Team Rynkeby. Eftersom många aldrig cyklat i klunga innan (och några inte ens cyklat på en racer) blev det först genomgång av växlar och cykling på den stora parkeringen. Syftet med Team Rynkeby är att alla ska kunna vara med, oavsett om man är nybörjare eller elitcyklist och i vårt lag har vi både delarna samt allt där emellan. Tillsammans är vi starka och tillsammans ska vi ta oss till Paris till förmån av barncancerfonden.
Dagens runda blev en härlig sådan i den fina vårsolen runt samma sjö som jag och Tina cyklade runt häromdagen. Jag kände mig rätt ringrostig och feg trots att jag numera är en rätt van cyklist. Men det är lite av charmen med de första turerna av utomhussäsongen. Att harva på trainer inomhus och cykla ute på landsväg är två HELT olika saker. Det kan nog ni alla som cyklar landsväg hålla med om skulle jag tro? Men jag vet att all feghet kommer lägga sig så fort vägarna är grusfria och det kommit lite mer värme. Då kommer jag att susa fram lika snabbt som vinden!
Nu kan jag inget annat än att längta till nästa landsvägstur med min gula Bernard.
Under senaste teamträffen för Team Rynkeby så fick vi våra teamkläder presenterade hur de kommer att se ut. Det kändes ganska mäktigt och pirrigt att få dem visade framför sig under mötet. Det var verkligen blandade känslor. För det börjar ju dra ihop sig nu, om ca 3 1/2 månad är vi påväg till Paris på våra underbara gula cyklar! För mig är det inte så himla stor grej att cykla ned till Paris utan det är syftet vi gör det för som berör mig allra mest. Alla barn kan inte cykla, fast de vill. Och det är något som jag tycker ska vara självklarhet att alla barn ska kunna! Därför känns det fantastiskt att göra något jag kan, i detta fall cykla, för att bidra med något som hjälper till att göra den visionen möjlig. Att alla cancersjuka barn ska överleva och få en framtid fylld av kärlek och glädje där de kan cykla om de nu så vill!
Jag kan cykla, jag vill cykla. Därför gör jag detta! Team Rynkeby är inte bara att cykla till Paris. Team Rynkeby är så mycket mer. Team Rynkeby cyklar för liv!
Och vet du vad det bästa är? Du kan också vara med och bidra, swischa valfri summa till 123 576 00 20 och allt går direkt till Barncancerfonden via Team Rynkeby Värmland.
Redan i våras fick jag nys om Team Rynkeby i olika sociala medier och tyckte att det verkade vara ett fantastiskt projekt/engagemang. När jag sedan såg Värmlands team swischa förbi mig på Klarälvsbanan med deras gula cyklar under ett av mina långpass med löpning en vacker vårdag kunde jag inte låta bli att drömma mig bort – en dag skulle jag också vilja göra något liknande. Vara med i ett cykelteam och kämpa för något bra (team rynkeby samlar in pengar till barncancerfonden och cyklar till Paris). Tänk den upplevelsen!? Hur fantastiskt skulle inte det vara för en cykelnörd som mig med eldsjäl?
För några veckor sedan fick jag en inbjudan på Facebook om informationsmöte till 2016 cykelteam. Såklart jobbade jag då eftersom det låg på kvällstid så jag kunde inte närvara, men det fick mig att läsa på mer om team Rynkeby på webben och jag beslutade mig ändå att lämna in en ansökan till teamet eftersom några av mina vänner också sökt. Det skulle vara roligt om vi alla blev antagna.
2 dagar efter det att jag fyllde 27 år (den 2 September för att vara bestämt) fick jag ett telefonsamtal från teamledaren i Värmland med den bästa födelsedagspresenten – JAG BLEV ANTAGEN! Så nu mina vänner är det bestämt. Den 6 Juli 2016 cyklar jag till Paris i välgörenhet för barncancerfonden!
Resan dit kommer bli lång då det krävs mycket förberedelser, men jag hoppas att ni kommer vara med mig och följa mig längs vägen. :)
Jag och min underbara racer Bianca en härlig dag i somras. :)
I oktober 2014 slängde min goda vän Therese ur sig frågan om jag skulle vilja cykla Vätternrundan tillsammans med henne 2015. Då kändes det inte alls lockande, jag hade inte cyklat på landsvägscykling på 1 1/2 år och hade dessutom rädsla för fart/nedförsbackar. Bara tanken av att cykla 30 mil gjorde att jag fick ont i rumpan och panik, nu står jag här nästan 1 månad senare och har faktiskt genomfört Vätternrundan 2015. Det är lite overkligt och ofattbart men samtidigt helt fantastiskt. Jag har medvetet väntat med att skriva denna racerapport då jag har velat smälta/njuta av upplevelsen här och nu. Låta alla intryck och känslor sjunka in ordentligt, men nu är det gjort.
Jag gav mig in i utmaningen med ett motto som följt med mig under hela resans gång, från första förberedelser till den slutgiltiga målgången; “Hur svårt kan det vara? Jag ska ju bara cykla lite.”
Detta är min berättelse. Enjoy!
Låt oss börja med att backa tillbaka bandet. November 2014 närmare bestämt. Jag och en grupp tjejkompisar hade bestämt oss för att hänga på låset och anmäla oss till Vätternrundan 2015. Det fanns inget om vi fick en varsin plats, vi skulle ha en plats och det fick vi! Det var med blandade känslor av panik, förväntan och glädje! Jag hade ju inte cyklat på 1,5 år och senast jag cyklade på min älskade racer var jag livrädd för farten och att ramla. Jag var nämligen med om en otäck olycka i just en nedförsbacke för några år sedan som har satt kraftiga spår. Hur skulle jag komma över denna rädsla? Det var min största utmaning.
Jag löste det genom att skaffa mig en trainer, tanken var att jag skulle bekanta mig med cykeln inomhus under vintern när den stod still samtidigt som jag kunde träna/förbereda mig inför vårens utomhusträning. Jag hade redan innan jag skaffade trainern räknat ut att det skulle vara väldigt tråkigt att cykla på den, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt som det faktiskt var. Men det finns ett ordspråk som heter “det blir vad man gör det till” och jag bestämde mig för att inte tycka det var tråkigt, under långpassen tittade jag på filmer/serier och under de kortare passen la jag upp strikta träningsupplägg för att lura hjärnan lite. Det funkade otroligt bra och mitt pannben blev oerhört starkt!
En härlig träningsrunda tillsammans med tjejerna. Jag till höger.
I april var det dags att koppla loss cykeln från trainern och bege mig ut på landsvägarna. Helt plötsligt blev allt så mycket roligare och 1 timmes cykelträning kändes som 5 minuter. Allt cyklande på trainern hade även gett de resultat jag hoppats på, nämligen att jag skulle känna mig trygg på cykeln så det tog inte lång tid förens jag vågade mig upp i högre hastigheter och “släppa taget” i nedförsbackarna. Att susa fram var en ren frihetskänsla och rädslan jag oroat mig för var som bortblåst. Nu var det bara att köra och det var fantastiskt roligt!
Totalt skrapade jag ihop 210 mil i benen innan Vätternrundan och mot slutet snittade jag 30 km/h under mina rundor. Med denna förberedelse kände jag att jag verkligen var redo och jag ville även försöka få en bra tid och inte bara ta mig runt. Jag drömde om en tid på runt 10-11h som personer i min närhet sagt att de tyckte jag skulle satsa på.
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Sista veckan innan vättern trappade jag ned träningen, de andra tjejerna började bli nervösa men jag själv kände ingen nervositet. Jag såg bara fram emot att vad som komma skulle då jag kände mig väl förberedd inför rundan.
Vi åkte dit redan under torsdagen för att i lugn och ro kunna hämta ut nummerlappar, handla i mässan och hinna få tillräckligt med sömn innan starten som skulle gå 21.36 på fredagen. Vi laddade upp med uppesittarkväll under torsdagen där vi åt pizza, spelade brädspel och fick många goda skratt! Det kunde inte bli bättre uppladdning!
Jag (vänster) och Sara när vi skulle hämta nummerlapparna samt kolla in mässan.
Under självaste fredagen kände jag mig fortfarande lugn och trygg. Ingen nervositet! Vi sov länge och framåt eftermiddagen var det dags att göra iordning cykeln och all utrustning. Klockan tickade och 2 timmar innan vi skulle åka iväg till start åt vi sista måltiden som blev pasta carbonara. 30 minuter innan vi skulle dra iväg klädde vi på oss cykelkläderna och kollade igenom cyklarna en sista gång, när jag skulle sätta på min pulsklocka och dess GPS-sensor (Polar RCX5) upptäckte jag till min förtvivlan att den saknades i ramväskan! Panik uppstod – Vart är den? Utan den kunde jag ju inte se vilken hastighet jag cyklade i och att cykla i 10-13h utan att veta hur fort jag cykla var inte så lockande. Jag ville ju ändå veta på ett ungefär för det mentala. Jag blev jättesur och snurrade runt och letade som en yr höna. De andra försökte hjälpa mig tappert, men utan framgång.
Tillslut insåg jag vad jag höll på med, stannade upp och tänkte – “Men herregud Emma, det är bara en jäkla klocka.. Skit i den och bara kör på känsla och ha kul, tid är inte allt i världen! Möt människor och ha kul!”
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
Med de orden gick jag in för min första målsättning, det vill säga att ta mig runt utan att få ont i rumpan (eller annan kroppsdel) och ha roligt. Vilket jag också hade hela vägen! Jag stannade på varenda depå, åt bullar och egengjorda energibars på varenda depå samt pratade med människor. Till min förtjusning var det många som kom fram och hejade på mig, berättade att de följde mig i sociala medier och vi hade trevliga samtal. Jätteroligt verkligen! Tiden sprang därför fort iväg i depåerna och jag spenderade totalt kanske 3-4h i alla depåer. Vädret var kanon och jag njöt verkligen hela rundan och runt Hjo stötte jag på en lika pratglad herre som jag tog följe med ända in i mål så den sista tredjedelen gick lekande lätt och kändes superkort då vi snackade nästan hela vägen.
Sluttiden blev 13:29h (inaktiv tid 3-4h) vilket jag är så nöjd med. När jag gick i mål och folk i min närhet frågade hur det kändes med de sista backarna gav jag som svar: “Vilka backar?”. Jag fick aldrig ont i rumpan och känslan är att jag vill göra om Vättern nästa år igen, och då köra en trio med både Tjejvättern, halvvättern och Vätternrundan. För något jag har fått upp ögonen för under denna period är hur fantastiskt det är att cykla! Speciellt i klunga, och det vill jag göra mer av. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jäklar vad roligt det är att cykla!
I mååål! Den känslan.. Fy tusan vad grym jag är. :)
Mitt namn är Emma Blomqvist (fd. Bertilsson), 31 år och bosatt 2,5 mil strax utanför Karlstad. Jag bär på en kronisk ledsjukdom och i denna blogg får ni följa mitt liv som ung reumatiker. Tidigare var jag extremt överviktig men idag är träningen min bästa medicin. I bloggen får du ta del av mina framgångar, motgångar och olika mål. Läs mer om min resa här!
Idag är jag långdistansidrottare och utbildad personlig tränare/kostrådgivare med inriktning löpning och mammamage. Dessutom äger och bedriver jag Värmlands första PT-studio PT-Hörnan Sverige AB. Jag håller även i inspirerande föreläsningar både för företag och privat personer samt gruppträning i form av fysisk aktivitet på recept samt löpgrupper i Karlstad med omnejd.
Jag brukar säga att löpning är min passion, cykling mitt gift och simning mitt intresse.
Från och med år 2017 ingår jag även i teamet ASICS Frontrunner Sverige.
Jag har som mål att springa 50 olika maraton innan jag fyller 50 år.
I år infaller sig påsken väldigt tidigt. Det är knappt så att vägarna har hunnit bli körbara, MEN det hindrar oss inte från att köra ännu en upplaga av #långfredagsturpåcykel. En arrangerad cykeltur där vem som helst kan vara med och cykla. Alltså inget lopp utan en fin söndagstur. Alla som deltog betalade minst 50 kr för att vara med genom att stoppa dem i bössor där alla pengarna går oavkortat till Barncancerfonden genom Team Rynkeby Värmland, cykelteamet jag är med och cyklar för. 
Jag och min underbara racer Bianca en härlig dag i somras. :)
Dags att slå våra kloka huvuden ihop och få fast cyklarna på bilen.
Hela ligan innan start! Jag med startnr 5097.
