4 11 2014 | Lopp, Spinning/Cykling |
Nu är det klart. 12 Juni 2015 kl. 21.36 går startskottet. Då ska jag (och ett gäng härliga tjejkompisar) cykla den omtalade vätternrundan på 300 km, 50årsjubileumet till ära! I skrivandets stund är jag så fantastisk glad att vår lilla grupp fick en startplats. Förra året tog platserna slut på 6 min, iår har jag inte riktigt någon koll men jag tror att det är något liknande.
Idag känns det ganska ofattbart att jag faktiskt ska delta i detta cykellopp på 30 mil då jag knappt rört min älskade Bianchi-cykel iår och har lite skräckblandad förtjusning till just landsvägscykling. För några år sedan var jag nämligen med om en cykelolycka som slutade med ett besök på akuten, denna olycka har satt större spår i mig än vad jag trott från början. Men tanken är att jag nu ska bli kvitt min cykelrädsla, för jag tycker ju att det är fantastiskt underbart med landsvägscykling innerst inne.
Fick du någon startplats för Vätternrundan 2015?
28 10 2014 | Utmaningar |
Jag ligger enormt mycket efter med utmaningen Move. Nourish. Belive pga återfall av min ledsjukdom och vinterkräksjuka, men nu är jag tillbaka på banan igen och kör igång vecka nr 3 i utmaningen som är Belive, alltså tro. Då menar jag inte tro som i att tro på gud utan tro på sig själv och tro på sina mål. Vad är det som håller mig på topp?
Det första som faller i min tanke är att detta är något som jag är otrolig på. För hade jag inte börjat tro på mig själv och min kropp för 3 år sedan hade jag inte varit där jag är idag. Tidigare lät jag mig tro på vad alla andra sa till mig. Bland dessa personer var det t.ex. läkare som sa till mig att det inte fanns något mer för mig att göra, att jag bara inbillade mig all smärta och att jag var helt frisk. Trots skyhög feber, rörelsesvårigheter och svullna leder. Till en början lyssnade jag på dem, men det var sedan när jag valde att lyssna på mig själv och tro på mig själv som det började ge resultat till det bättre. Nu kunde jag helt plötsligt se en ljus framtid, vilket jag inte gjorde innan. Genom tron kom också hoppet om en bättre hälsa och därmed blev livet roligare att leva. Jag började bli glad igen!
Jag tror därför det är extremt viktigt att hela tiden våga drömma och sätta drömmål med delmål som är realistiska och man tror sig klara! För mig är det i alla fall mycket viktigt. Att tro på mig själv, tro på min kropp och hela tiden leva genom mig själv. Ibland önskar jag nästan att alla fick möjligheten att göra en sådan resa som jag gjort, just för att det öppnar upp en helt ny värld. För detta är recpetet på hur jag håller mig på topp!
26 10 2014 | Utmaningar, Yoga |
När jag fyllde år fick jag en fin present av min bästa vän som samtidigt var lite pikande, nämligen ett fint ljusprydnadsfat med en “sandlåda” där man ska kratta gruset i lugnande syfte. Jag har nämligen häcken full större delen av tiden och är sällan ledig. Detta fick mig faktiskt en liten tankeställare, att jag kanske faktiskt ska försöka varva ned och hitta inre frid ibland.
Sedan en tid tillbaka har jag gått regelbundet på yoga hos Friskis och Svettis en gång i veckan. Tidigare hatade jag yoga för att jag blev mer stressad av det än lugn, men jag har kommit fram till under min utbildning som personlig tränare hur fantastiskt bra yoga är för att öka rörligheten och på så vis nå bättre resultat i träningen. Så jag ville verkligen ge det en chans och allt eftersom veckorna gick, desto roligare och mer rogivande kände jag att yoga blev. Idag gillar jag yoga, nästan älskar yoga vill jag påstå. Den får mig att bli lugn mitt i all vardagsstress. Det är som att trycka på en på- och avknapp. Hur ser din relation till yoga ut?
I slutet av September utmanade @yogamala (som jag följer) på instagram sina följare att utöva yoga varje dag under oktober månad med olika fokusområden varje dag. Jag tänkte med en gång att detta är något för mig! Så jag hakade på. Än är inte oktober slut, men jag har utfört yoga varje dag sedan 1 Oktober (med undantag från sjukdom/återfall under 2 dagar) och jag måste medge hur häftigt det är att märka resultaten vecka för vecka. Jag blir lite rörligare för var dag. TROTS att det är höst och mina leder är stelare än någonsin. Jag hoppas verkligen att Anna arrangerar fler sådana här spännande utmaningar.
Utmaningen som yogamala arrangerar.
18 10 2014 | Övrigt, Tankar |
Jag får många frågor angående kompressionskläder, framför allt tights och strumpor. Vad är meningen med dessa och behövs de verkligen? Idag möts vi av att var och varannan person bär kompressionskläder, både i gymmet och i montionsspåret. I detta inlägg tänkte jag skriva lite om kompressionskläder samt mina tankar kring dessa.
Syftet
Kompressionskläder är i grund och botten till för att förbättra återhämtningen. Detta sker genom en ökad blodgenomströmning i musklerna. Blodet för då bort slaggprodukter och låter nytt fräscht blod strömma igenom. Så egentligen ger de allra bäst effekt att ha på sig efter träningspasset, gärna timmar efteråt och kanske till och med över natten.
Under träningspass
Som jag nämnde använder många kompressionskläder under träningspass. Många upplever dessa ge bättre prestationsförmåga i form av ökad uthållighet och minskad trötthet. Dessutom är dom mycket bekväma att ha på sig och beskrivs som att bära ett andra skinn. Någon annan medicinsk effekt har dom inte under träning.
Mina tankar
Själv använder jag endast kompressionskläder när jag sover i form av tights och strumpor under höst och vintertid. Detta på grund av min ledsjukdom reumatism. Ökad blodcirkulation lindrar då symtom. Tyvärr är det vanligt idag att använda kompressionskläder som en lösning på en skada. Visst, det är en lösning temporärt, men i längden håller det inte. Min vision är istället att ta itu med problemet på en gång. Från grunden. Vad är det som utlöste skadan och hur ska jag kunna förändra det? För mig som reumatisker är det extra viktigt att känna kroppen under träning för att inte överbelasta och få återfall. Därför använder jag inte kompressionskläder när jag tränar. Jag brukar säga att jag tränar med min kropp och aldrig emot. I alla lägen. Genom att då använda kompressionskläder hämmar jag signaler för kroppen att säga att något är fel. Om jag använder kompressionskläder märker jag inte en ev. skada förens det är “för sent” medan om jag inte använder kompressionskläder så hinner jag känna skadan och kan avbryta innan det blir för illa. Jag tränar inte för att prestera, så därför är det då inte viktigt för mig att döva viktiga signaler från kroppen. Jag tror istället på en starkt uppbyggd kropp från grunden med en god teknik och inga kompressionskläder i världen kan mäta sig med det.
Hur tänker du kring kompressionskläder?
17 10 2014 | Allmänt |
Imorse när jag vaknade visste jag på en gång att det inte skulle bli en lätt dag. Min kropp ville inte samarbeta med mig och jag var fruktansvärt stel. Jag var även öm i hela kroppen, både i musklerna och på huden. Hela jag kändes som ett stort blåmärke. Så jag beslutade för att ta tempen, vilket resulterade i en lätt feber på 37,4. Skit också, jag har fått ett återfall av min ledsjukdom (reumatism)! Egentligen är det normaltemp för de flesta, men för mig som har en väldigt låg normaltemp (35-36) så är det ganska mycket.
Min bil har gått sönder och jag kan inte använda den. Vilket gör att jag måste cykla överallt oavsett väder. Just nu är det världens skitväder ute och igår var det värre än någonsin. Så jag har egentligen mig själv att skylla. Att cykla 2-3 mil ute i nedkylt regn som jag gjorde igår med RA säger sig självt att det inte är speciellt bra.
Hur som helst, jag ger mig inte i första taget. Att avboka dagens klienter fanns inte på min karta. Så jag rotade fram medicin som jag fått utskriven och begav mig iväg. Vilket i sin tur gjorde att jag däckade i soffan när jag kom hem. När jag sedan vaknade (pga smärtor) några timmar senare hade febern stigit till 39,4 grader och när jag försökte röra på mig ville min kropp inte lyda. Jag känner mig lite som en vandrande pinne.
Jag har nästan glömt bort hur det var att ha ett sådant här återfall, senast jag hade ett riktigt dåligt sådant som detta var för ca 3 år sedan. Egentligen borde jag vara bitter över att jag fått det, men det är jag inte. Då. För 3 år sedan skulle jag garanterat vara det. Men skillnaden då mot idag är att idag är jag inte min sjukdom längre! Livet är inte alltid perfekt eller lätt, vilket också är det fantastiska med livet. Så jag vet att jag kommer att komma tillbaka ännu starke än vad jag var innan!
