26 03 2015 | I Emmas huvud, Tankar |
Iår ska jag springa Stockholm Marathon igen och jag har skrivit ett program till migsjälv. Så i tisdags tänkte jag ge mig ut på min inplanerade morgonjogg på 10 km i vanlig ordning. Kropp och knopp kändes pigg när jag klev ur sängen trots att det var lite motigt att gå upp av besvärliga skäl. Haha. Jag tänkte inte mer på det utan snörade på mig skorna, låste dörren och begav mig ut i den fina morgonsolen.
Jag hann inte ens ta 10 löpsteg innan jag kände att något inte var som det skulle i kroppen, men jag fortsatte ändå i tron om att det skulle ge med sig. Ni känner säkert igen den tankegången. Jag fortsatte att jogga på och kroppen kändes bara tyngre och tyngre, benen kändes som betongbitar och tillslut började pulsen skjuta upp i taket. Mitt joggtempo på 6:00-tempo kändes helt plötsligt som att jag sprang allt vad jag hade för kung och fosterland. Ett tempo som jag annars brukar vara lätt och rogivande som jag kan hålla i oändlighet, men inte idag. Så efter 800 meter stannade jag upp och ställde mig frågan; Vad är det jag håller på med?
Väldigt fort insåg jag att det fanns ingen anledning till att fortsätta pressa kroppen ytterligare 9,2 km bara för att det står på schemat. För vad skulle det ge? Min kropp skrek efter något annat även om mitt huvud ville fortsätta. Visst, jag skulle kunna ha varit envis och fortsatt pressa mot min kropps signaler. För hur var det – No pain, no gain. Eller? Det är iaf ett ordspråk som används flitigt i träningsvärlden och dess hets. Själv går jag på filosofin att ALLTID träna med min kropp och aldrig emot, för i grund och botten är det trots allt en god hälsa jag vill ha och upprätthålla. Inget annat! Vilket är (tro det eller ej, även för mig) lätt att glömma ibland i all denna träningshets vi utsätts för idag i sociala medier. Då är det extra viktigt att ställa sig den där frågan; “Vad är det jag håller på med och vad är det jag egentligen vill?” för att aldrig glömma varför man utsätter sin kropp för det här och vad det är man egentligen vill. I mitt fall är det för att ha en frisk, symtomfri och pigg kropp.
Så jag beslutade mig för att vända om, gå hem och planera om dagen så att min kropp skulle få så mycket vila och återhämtning som möjligt denna dag. Morgonen därpå tog jag nya tag och vips var min kropp åter på banan igen. Morgonjoggen, i samma tempo, kändes lekande lätt, rofylld och full av energi. Benen var superlätta och jag flög fram.
Jag ångrar för allt i världen inte att jag avbröt passet trots att det kändes tungt. Jag älskar helt enkelt mig själv tillräckligt mycket för att lyssna på min kropp, gör du det med din? Våga vila! I det långa loppet tjänar du mest på det.
29 07 2014 | I Emmas huvud |
I ett tidigare inlägg om varför jag avstod Gastric Bypass-operation berättade jag att en yttre förändring (som GBP eller diet) inte skulle vara hållbart i längden. Därför bestämde jag mig för att ta itu med mitt verkliga problem och arbeta inifrån och ut istället. Jag visste att om jag lyckades med detta skulle jag inte bara må bättre fysiskt utan även psykiskt! Många av er vet jag undrar hur jag gick till väga. Hur börjar man? Vad är första steget? Osv. I detta inlägg tänkte jag berätta hur jag gjorde och jag hoppas att du hittar inspiration till att själv ta ditt första steg.
Foto: Rebecca Hansson
Mål
Mål är nyckeln till förändring. Det säger alla. Så även jag. Ett mål ger dig en anledning till att göra en tanke till en handling. Ett mål kan omvandla ett antal utspridda positiva tankar till ett mångsidigt äventyr i ditt liv. Ett mål är en utav de största gåvorna du kan ge dig själv i livet! Men hur gör man då? Ja, det undrade jag med fram tills för nästan drygt 3 år sedan. Tidigare i mitt liv trodde jag att ett mål bara kunde vara något ytligt som förklarade vad jag ville. Som ett nyårslöfte. T.ex. att jag vill gå ned några kilon eller börja träna 3 dagar i veckan. Vad jag inte visste var att ett mål betydde så mycket mer, att det hade minst lika mycket att göra med mitt inre (om inte mer) som mitt yttre. Att det minsann krävdes snarare ett a4-papper för att skriva ett mål än en rad med några få ord.
Mitt mål om en god hälsa
Min allra största dröm när jag hade det som tuffast var att få en god hälsa. Detta var ett mål som jag haft så länge jag kan minnas men aldrig uppnått. Många pratar om hur viktigt det är med en god hälsa, men vad är egentligen? Jag funderade mycket på detta, vad är god hälsa för just MIG? Jag började dagdrömma om hur den perfekta bilden av mig själv skulle se ut. Hur ville jag vara? Både på utsidan och insidan. Ganska snabbt upptäckte jag att mitt inre vägde högst. Jag ville så gärna bli kvitt med mina enorma smärtor, inflammationer, skyhöga feber, sömnlösa nätter, sjukskrivning och kunna börja arbeta igen, umgås med vänner, trivas med mig själv, ha roligt och dra ut på äventyr! Min dröm blev bara starkare och starkare ju längre tiden gick med mina krämpor och besvär samtidigt som jag började känna avund till alla andra lyckliga människor där ute som kunde röra sig obehindrat, var smala och levde de liv jag önskade. Något jag ALDRIG skulle kunna få på grund av min sjukdom som hindrade mig till att nå min dröm. I min värld var jag dödsdömd eftersom läkarna sa att det inte fanns något att göra för mig mer. Varför skulle jag då ens försöka?
Acceptera nuläget
Att tänka såhär gjorde att jag fick en ganska klar bild att jag inte längre kunde måla mig själv som ett offer och tycka synd om mig själv. Jag började fundera på vad det var som hindrade mig till att nå min dröm om en god hälsa. Vad var det i min vardag som gjorde att det aldrig blev bättre? Jag var nämligen omedveten om att jag hindrade mig själv med bortförklaring efter bortförklaring. Alla dessa bortförklaringar som jag dagligen kom på lades på en stor hög. De bildade en bred, hög och enormt stark mur som hindrade mig att nå mina drömmar. För att bli kvitt muren var jag tvungen att bli helt ärlig mot mig själv. Därför skrev jag ned följande lista med mina vanligaste bortförklaringar.
Jag kan inte få en god hälsa för..
– att jag inte orkar, min kropp säger ifrån och allt beror på min sjukdom. Det är ju en kamp att bara ta sig upp ur sängen varje morgon rent fysiskt, då kan jag ku lika gärna ligga kvar och gå i ide.
– att jag inbillar mig bara all smärta eftersom det är vad läkarna säger till mig. Då kan det ju inte vara så farligt och det går nog över av sig själv bara jag inte tänker på det.
– att jag tar det imorgon eller nästa vecka för det blir ju inte sämre av att jag väntar lite till.
– att det inte finns något mer att göra. Det läkarna sagt stämmer och det finns inget att göra åt det. Punkt slut.
– att jag är alldeles för tjock. Jag skulle aldrig ha tålamod att gå ned 60-70 kg. Det är ju en hel människa?
– att jag inte kan gå till något gym med min stora äckliga kropp. Jag skulle ju vara helt felplacerad kring alla andra smala, snygga och vältränade. Dom skulle nog bara undra hur många chipspåsar om dagen jag åt.
Det var dags att ta av sig offerkoftan och acceptera nuläget med alla fel och brister jag bar på istället för att låta dem hindra mig. Genom att acceptera detta och bli medveten om mina hinder så kunde jag även börja arbeta med dem.
En kärleksrelation
Jag började förstå att god hälsa fungerade lite som en kärleksrelation. En kärleksrelation till mig själv. Skillnaden mot en vanlig kärleksrelation är att jag inte kan dumpa mig själv och gå vidare i livet utan måste tvingas leva med mig själv tills hjärtat slutar att slå. Min kärleksrelation till mig själv var så trasig som den bara kunde bli, när jag tänkte efter så hatade jag egentligen allt med mig själv och min kropp. När jag tänkte ytterligare ett steg var det ganska självklart att jag aldrig skulle kunna göra en hållbar förändring med ett så trasigt förhållande till mig själv. Hur i allsin dagar ska jag då kunna få ett långt lyckligt och välmående liv om jag inte reparerar det? Jag kunde inte fortsätta gömma undan mina känslor och problem som jag hittills gjort i mitt liv för att nå min dröm om en god hälsa. Nej, för att lyckas var jag tvungen att ta itu med det viktigaste jag har, nämligen min kärleksrelation till mig själv. Genom att älska mig själv som jag älskar min partner, husdjur, föräldrar och vänner (om inte ännu mer) skulle livet bli sådär perfekt som jag alltid drömt om. För något jag kunde säga var att jag minsann var värd det! Om inte annat så var/är mina nära värda det. Dom är värda en partner, en dotter, en matte, en vän som verkligen vill/orkar leva och dela livet tillsammans med dem fyllt med kärlek, omtanke och glädje! Ett liv där varje dag är ett äventyr fyllt med nya spännande utmaningar som vi tillsammans ska gå igenom. I vått och torrt!
Och detta mina vänner, krossade jag den där enorma muren och skapade en ny väg mot framtiden utan några hinder, enbart möjligheter. En väg som skulle leda mig till den där perfekta framtiden jag alltid drömt om. Detta blev och är alltså grunden till mitt mål i livet, nämligen att ha en hållbar god hälsa och det är den driver mig framåt än idag!
